Att gå ner på livet

Hade en hemsk mardröm igår. Den började med att det var en terroristattack mot Landvetter tror jag, eller så var det någon annanstans i Göteborg. Sedan visade det sig att det var mig terroristerna var ute efter och jag försökte gömma mig för dem hela tiden. Det värsta med drömmen var att jag var så ensam hela tiden - knappt polisen ville hjälpa mig. Dessutom kändes drömmen riktigt verklig så när jag vaknade mitt i natten hade jag grym dödsångest. Usch. Jag lider verkligen med de som måste leva med det ständiga hotet från terrorister. Tänk att alltid veta att det finns en risk för ens liv att sätta sig på den bussen eller att gå i det köpcentrumet. Att aldrig kunna känna sig helt säker.

Har för övrigt sagt upp mig från Mcdonalds. Eller - jag har sagt upp mig men chefen var inte där så än så länge är det bara jag som skrivit på papprena. Jag känner mig i alla fall uppsagd mentalt sett. Känner att McDonalds tillhör det förflutna nu. Lite synd bara att alla de roliga människorna jobbade när jag sa upp mig, det gjorde inte saken lättare direkt. Var dock på jobbet i måndags natt och käkade och då kändes det himla bra att jag stod på rätt sida disken. McDonalds har gett mig väldigt mycket, men också tagit mycket av mig. När de nu ville att jag skulle jobba nyårsnatten och sedan enbart natt hela januari fick jag nog. Sån skitlön man får när man jobbar natt så är det inte värt det. Dessutom känner man sig väldigt liten när man jobbar på ett sådant stort företag - man har i princip inget att säga till om, det är bara att anpassa sig. Och även om jag gärna ställer upp så har jag väldigt svårt för att rätta mig i leden.