Att gå ner på livet

Suck vad trött jag blir. Hur många gånger kan man döda en persons engagemang? Mitt politiska engagemang (rättelse: mitt partipolitiska engagemang) dog för nästan två år sedan då jag avgick som ordförande. Då var jag nog precis fyllda 18 år och hade fått höra att jag var både det ena och det andra och hade suttit dagar i streck och lipat över mail från bland annat folkpartister som förklarat hur dum i huvudet jag var. Nu har jag insett att hur man än gör kommer man aldrig att kunna göra alla nöjda och det kommer alltid att finnas personer som är ens motståndare. Jag vet att jag kan armbåga mig fram om jag måste och jag vet att jag klarar det. Men det måste vara värt det också.

Mitt journalistiska engagemang ökar dock bara. Idag satt Tobias och jag på skattemyndigheten och kollade upp folks inkomster. Det var jäkligt lätt att få reda på; det var tur att jag lämnade för att ta en fika med Frida, annars hade jag inte kunnat hålla mig för att kolla upp både den ena och den andra personen...hehe. Jag har funderat över detta med skvaller. Jag älskar ju skvaller, hade inte jag kunnat bli en skvallerjournalist då? Det lockar dock inte mig över huvud taget, varför? Jag tror det är därför att jag gillar att skvallra om personer jag känner eller personer i min omgivning, inte sådana jag aldrig har träffat eller aldrig kommer att träffa.

För övrigt måste tilläggas att Avenyn blivit sjukt vackert med julbelysningen. Efter förra årets katastrofbelysning valde kommunen att satsa på något tradionellt och enligt mig sköt de mitt i prick. Riktigt snyggt!