Stressad och självömkande
Oj oj oj, vilken stressig dag. Eller a, den började ju ganska fridfullt med att jag låg och sussade i min gamla säng hos pappa till halv tolv. Sjukt skön säng! Sedan ropade han på mig för att jag skulle hämta tidingen och köpa färskt bröd. Ha ha, han njuter nog lite av att vara tillfälligt handikappad! Sedan blev det dock värre, skulle köra och tanka, tillbaka till pappa, förbi Draken och köpa biobiljetter, hämta David, hem och duscha och så tillbaka till Draken. Körde som en biltjuv och duschade på två röda, men missade ändå bussen. Har den konstiga föreställning att allting inom Göteborgs innerstad tar fem minuter att åka till, vart man än befinner sig. Så är ju naturligtvis inte fallet - anlände till bion en minut efter att den skulle börja. Missade dock ingenting och kände mig riktigt djup och komplicerad och ja, allt sånt där smart, när vi kollade på filmen Reprise som handlade om två norska författare. Snygga var dem också!
Ingen skymt av något sim-kort än. Har fått en telefon, men vad hjälper det? Klarar mig ganska bra ändå, men kul är det fan inte. Vad gjorde man innan mobiltelefonen egentligen? Man bestämde väl möte på en plats en viss tid och så höll man det. Tror att människan var mycket mer osocial då. Jag menar, man kan ju inte spontan fika med någon eller sådär, om man inte skulle råka gå på någon på stan då men hur ofta händer det. Man var liksom tvungen att planera allt hela tiden och man kunde ju inte vara speciellt flexibel heller. Måste ju varit sjukt jobbigt. Vad gör man om spårvagnen är sen till exempel? Eller om typ man bryter en klack, eller sätter sitt tuggummi i halsen eller något annat sånt där irriterande? Shit alltså, jag tycker synd om före-mobiltelefon-människorna. Jag tycker synd om mig själv.