Att gå ner på livet

Ett av de största mognadstecknen som måste finnas är när man får läxa upp sin egen mamma. Hon ringde häromdagen och hade inget egentligt meddelande. Samtalet bestod i en massa gnällande om att pappa borde betala Davids studentmössa (och student) och vidare att hon inte kunnat göra karriär därför att hon är kvinna (visserligen bra att mamma tar upp den feministiska kampen, men snälla, inte mitt i Grey's Anatomy). Sedan påpekade hon att det är mitt fel att hon inte är rik eftersom hon blev gravid med mig direkt efter sin andra högskoleexamen (på skämt då (hoppas jag)). I vilket fall försökte jag pressa henne på varför hon egentligen ringde och tillslut utbrister hon (tilläggas ska att hon pluggar till mäklarassistent):
- Jag orkar inte plugga! Försöker bara förhala det. Jag har redan ringt alla jag känner! Den är boken är så tråkig! Tråkig, tråkig, tråkig, tråkig!
Haha, det helar slutar med att jag upmanar mamma att faktiskt plugga, på ett sätt som känns väldigt omvänt. Ett stort antal vuxenpoäng till mig.

Har tvättid nu för första gången på lääänge (har hunnit med en tvätt hos pappa emellan). Orkade knappt bära ner tvätten till tvättstugan. Det som är det bästa med att tvätta är dock stämningen man kommer in i - städstämningen (och den infinner sig inte ofta ska sägas). Så nu ska jag bara laga lite frukost och sedan städa badrummet!