Att gå ner på livet

Tårarna kom på flygplanet. Först vid starten därför att jag blivit en sådan total jävla flygmes att jag lipar av rädsla när planet lämnar fast mark. Sedan kommer de då boken är utläst och iPoden rullar. Undvek stortjut, men gav inte den blekaste i om mina medpassagerare såg mina blanka ögon eller de porlande tårarna längs mina kinder. Tänkte på gårdagen, sista dagen. Hur jag inte kunde släppa taget om kramarna. Ville stanna nära och ansvarslös. Oförstört och infekterat. Hur jag vägrade somna in i det sista, hur jag kämpade med spända och rödsprängda ögon trots att jag bara skulle komma att få en timmes sömn därför att jag visste, jag visste att i samma sekund jag skulle somna så skulle allt vara över. Som någon formulerade det - det är som att dö. För Bristol är jag död, för Bristol är jag icke.

Nu känns det som att det aldrig har hänt. Jag somnade tillslut och vaknade, och när jag vaknade var allt borta.