Oproportionelig uppståndelse och enkelspåriga människor

Alltså vad har hänt med människorna? Den här stora uppståndelsen kring den lilla flickan som försvann förra veckan har uppenbarligen tagit ur folk den sista biten av rim och reson som kan ha funnits kvar och historien har stigit till löjligt orimliga propotioner. Nu uttalar sig diverse kändisar och fotbollspelare, som vädjar till folk som vet något eller kidnapparen eller vem det nu är de vädjar till. Kom igen, om ni nu ska använda er celibritet för att påverka, gör det i något som faktiskt kan ha en effekt på samhället. Uttala er i frågor om trafficking, ett bra tillfälle hade varit senaste fotbolls-VM, uttala er i frågor om flyktingmottagning, speciellt David Beckham skulle kanske kunna göra en skillnad i England som håller på att bli hjärntvättat.

Det är så mycket lättare att spela hjälte när det handlar om en liten femårig flicka. Så ansvarslöst och härligt. Man behöver inte ta i några jobbiga frågor, behöver inte få någon skit under sina naglar alls. Genom att uttala sig några minuter i media lyckas kändisarna vinna den sympati de behöver för att perfekt kunna balansera sin image för ungefär ett års tid. Sedan kanske någon annan unge blir kidnappad eller någon hund tvingas amputera ett ben eller något.

En knös från Skottland har utlovat en belöning på 13 miljoner kronor till den som kan ge information som leder fram till flickan. Han förfärades över att ingen tidigare erbjudit en hittelön. Det dör 30 000 barn varje dag av svält - undra vilka som bäst är behöver 13 mljoner? Och när förfäras knösen från Skottland över de barnen?

Jag äcklas av den här historien. Man förleds att tro att människorna är empatiska och godhjärtade, att alla har en stark medkänsla för föräldrarna och flickan, att det mänskliga hjärtat inte klarar av en sådan här händelse utan att bli upprört. Dessvärre är det precis tvärtom. Det här visar hur fatalt simpelt det mänskliga hjärtat är. Hur enkelt vi kan visa vår empati och spela hjältar så länge vi inte behöver skita ner oss. Så länge vi kan titta på en bild av gråtandes föräldrar från vår tv-soffa och oja oss och rynka på pannan, så länge som det är så lätt kan människan vara god. Men så fort det bli mer komplext, så fort det blir politiskt krångligt eller obehagligt, så fort det krävs att vi faktiskt sätter oss in något och handlar, tar ställning, då drar folk öronen åt sig, stänger sina dörrar, släcker ljuset så att de som har det jobbigt ska tro att ingen är hemma. Att vi egentligen bryr oss, men det var lite mycket på jobbet idag bara.

Ett tag trodde jag fortfarande att människan inte var så jävla enkelspårig och lättflirtad. Tyvärr är det så.

Kommentarer
Postat av: Martin L

Vi känner empati med det vi kan sätta oss in i. Inte med svältande barn, eller sexslavar från öst. Kanske är det illa, men väldigt sant.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback