Att gå ner på livet

Jag hatar att tappa kontrollen. Eller snarare att inte ha kontroll över något man så gärna skulle vilja kunna kontrollera. När någon man tycker om så otroligt mycket inte går att riktigt känna igen längre. När man själv är samma gamla person, med samma gamla värderingar, men personen glider iväg och man vet längre inte hur den fungerar eller tänker. Och man säger allt man tycker (och man låter jättearg och fördömande fast man har gråten upp i halsen av oro och allt man egentligen vill göra är att krama om personen) och personen håller med, men man vet inte om något kommer att förändras för det. Man vet inte hur stor betydelse man har, vad man är i den personens liv längre. Vad den personens liv är längre.

Det har varit en jävligt känslosam dag idag. Antagligen mer än vad som är hälsosamt. För varjde dag i mitt liv blir det mer och mer påtagligt hur mycket andra människor betyder för mig. Vilket ju är underbart på tusen olika sätt, men som kan vara jobbigt som fan att hantera. Speciellt när det känns som om man sträcker ut en famn men dras bakåt av en jävla orkan. Känslan av att inte räcka till. Att jag sitter helt isolerad här i England och kommer längre och längre ifrån allt som förut var tryggt och hemma och självklart.

Att jag är samma gamla människa är heller inte riktigt sant. På senare tid har jag gjort saker som jag inte riktigt kan försvara. Jag har funnit mig själv oärlig, ohyfsad och egoistisk. Jag har förvirrat och sårat människor. Agerat fegt. Resonerat som så att jag bara lever en gång och att det inte finns tid att ta hänsyn till att andra blir lyckliga. Vilket ju är helt åt helvete fel eftersom jag knappast blir lyckligare av att bete mig illa mot andra.

Vad jobbigt livet kan vara ibland. Det hade varit himla skönt om man fötts till en amöba istället.