Att gå ner på livet

Varje dag är den bästa dagen av mitt liv. Det innebär att varje gång du möter mig, upplever jag den absolut bästa dagen av mitt liv. Tänk på det nästa gång du träffar mig.

Hittade ett gammalt mail jag skickat till en kompis under mitt forna singelliv och det fick mig genast på bättre humör. Fick mig att inse hur ombytlig man egentligen är som singel och att man kanske inte ska ta saker och ting på sådär hemskt stort allvar. Styket ur mailet visar också hur trivialt ens liv låter när det ska sammanfattas till vå meningar...

"Vet inte vad som hände med X, insåg väl att han bara är en stor kuk i kostym typ. En tråkis. Däremot händer det saker på Robfronten. Han har bland annat sagt att han älskar mig... Rätt jobbigt faktiskt, för vi kan typ inte ha ett förhållande eftersom ingen av oss är speciellt pigg på långdistans."

Laddar förresten ner en ny idol...rätt drygt. Fast har en maaaassa Sex and teh City så jag klarar mig ganska bra ändå. Behöver något snacks dock. Tjuvkikade i allas frysfack igår och fick mig en smärre chock: hela vår frys är fylld med Ben&Jerrys och Hägendaas glass. Så nu undrar jag om jag ska ansluta mig till denna skara glassfanatiker eller om jag istället ska köpa några gurkbitar med dip. Livets alla kval, jag säger då det.

Börjar få grava kontrollproblem. Jag verkar tycka att det är okej att spendera sina absolut sista pengar på ett par svindyra skor. Var ytterst nära att inhandla ett nytt par igår, men hindrades av det enkla faktum att det helt enkelt inte fanns tillräckligt med pengar på kortet. Och med tillräckligt menar jag inte så att jag klarar mig resten av månaden, utan jag menar att det inte fanns tillräckligt för att faktiskt kunna lösa ut skorna. Exlusiva skor är som en drog och jag vet varför; det spelar nämligen ingen roll hur fet man än är eller hur dålig ens hy än är - ett par Guess-skor kommer alltid se fantastiska ut på en. Vi får se vad som händer under julrean...

Kritiskt ögonblick idag när jag skulle smita iväg från andra föreläsningen och det var samma föreläsare som den innan. Den lilla nätta gruppen av fem elever och en lärare gick således i samlad trupp till föreläsning två medan jag panikartat försökte komma på något artigt sätt att dra mig undan på. Det gick tillslut och till min stora glädje var Idol nedladdat och klart när jag kom hem! Programhelvetet bröts dock mot slutet och fortsatte sedan med bild och ljud helt osynkat! Så om någon vet hur detta löses vänligen kontakta mig snarast!

Ps. Har importerat min blogg till Facebook nu...Jag vet, jag är ett tekniskt geni. Jo, det tål att upprepas faktiskt. Jag är framtiden. Wohooo!

Har insett att jag ser på det här med att bli dumpad ungefär som jag ser på bilolyckor. Det vill säga, det händer inte mig. Och även om det nu helt tekniskt sett har det, har jag bestämt mig för att fortsätta tänka på det sättet. Det vill säga, det har fortfarande inte hänt mig. Kalla det förträgning eller förnekelse, själv kallar jag det upprättelse. Upprättelse för mitt ego. Ingen, ingen, dumpar mig. Det enda de åstadkommer är att det går miste om ett jävligt roligt inslag i sitt liv, nämligen mig. Jag kanske låter väldigt ego för tillfället, men må så vara. Som sagt, det handlar om upprättelse. Jag menar inte att jag inte ska kunna få vara ledsen, vad jag menar är att ingen gör mig till ett offer. Sådetså.

Jag är dessutom ett helgon. Lagade precis mat år turken som jag hatar och satt och åt med honom i en timme. Har ju bestämt mig för att försöka vara lite snällare och lika bra att lägga in högsta växeln med en gång. Något prestigefyllt var det dock eftersom han alltid tjatar vilken bra kock jag är trots att han aldrig ätit något jag lagat. Maten blev dock utsökt. Har börjat inse att min matlagning faktiskt beror på att jag har viss talang och inte bara på slumpen längre. Som sagt, jag försöker spä på mitt ego lite. =)

Det finns bara en enda sak att göra när man har blivit dumpad. Det är att köpa svindyra skor. Och det är precis vad jag har gjort. Ett par alldelles nya Fornarina stövlar fast årets modell istället, som ju helt klart är strået vassare. Jag kan nu gå vidare i alla fall i sorgen över mina stövlar. Jag lovar att det var ett äkta luckorus att få lägga vantarna på dem nya bebisarna. Lade först undan dem för att se hur mycket pengar jag kunde lura mitt kort på och sprang sedan tillbaka till affären, prejade ner barnvagnar och lusar på vägen med brännande färska sedlar i plånboken och gick sedan lugnt ifrån affären omåttligt lycklig.

Detta kan låta lite självupptaget, men må så vara: I igår när jag var ute hände något väldigt konstigt. Jag blev hög på mig själv. Jag bestämde mig vid någon punkt för att inte vara ett offer av den anledningen att jag älskar mig själv för mycket och det blev som en drog. Kunde inte sluta le eller skratta eller känna att jorden finns till enbart för mig. Väldiigt underlig känsla.

Underligt hur tekniskt allting blev. Clara is no longer listed as in a relationship. Och så ett krossat hjärta vid sidan av. Sammanfattar det hela ganska bra i och för sig. Vi kanske inte ens behöver ha förhållanden i framtiden. Kan bara utryccka våra känslor i smileys och facebook-status. Kanske skulle bespara en en och en annan tår. Hoppas går ju.

Åh jag orkar verkligen inte med den här presentationen längre. Hatar EU. Jag kommer rösta för konstitutionen om så bara för att slippa kolla sitta och läsa tusen olika fördrag och direktiv som alla säger ungefär samma sak fast på olika (obegripliga) sätt och som det tar ungefär en miljard år att hitta. Usch.

För övrigt förstår jag mig inte på engelska tjejer. Dem går ut i mitten på november enbart iklädda små, små, shorts och en liten, liten topp. De har ingen jacka eller strumpbyxor eller någonting. Vet inte om det har missuppfattat vädret, de kanske tror att det är varmt ute. Det är det inte. Det är sjukt jävla kallt. Ursäkta om jag låter som en mormor men jag har inte förstått att det skulle vara sexigt att frysa. Har i alla fall aldrig hört om någon som går igång på gåshud.

Idag är officiell sorjedag. Idag dog mina fornarina stövlar. Eller egentligen dog dem i fredags, men de blev dödsförklarade idag. Det hela började när jag skulle stödja en något överförfriskad cillan ner för den relativt långa trappan utanför nattklubben Halo. Jag skötte inte mitt jobb så bra. Jag trillade nämligen ner för hela trappan själv istället. Och bröt av klacken på mina käraste stövlar. Och nu snackar vi hela jävla klacken, från hälen var den helt av. Den bara hängde och dinglade från en skinnslamsa av stöveln. Gick förtvivlad till skomakren idag och han skrattade mig rått i ansiket. Han frågade mig hur det ens var möjligt och om jag varit med i en bilcrash. Tog med mig skon hem ändå. Hade inte hjärta att slänga den. Börjar nästan, seriöst, gråta när jag se på den hela skon som är var och hur grymt snygg den är. På förslag från Louise skall det idag tillbringas en tyst minut för mina skor. Denna ska äga rum klockan 22:00 brittisk tid, 23:00 svensk. Jag ber er respektera detta.

Har nu pluggat i ungefär två timmar. Det enda jag har gjort är dock att öppna ett powerpoint dokument och öppna min anteckningsbok till rätt sida. Med den här takten blir jag kanske klar någon gång nästa millenium. Och då har EU:s medborgarskapsregler förmodligen modifierats en aningens. Slutsats: ingen idé att plugga.

Okej, nu har jag gjort att legitima saker som finns för att undvika att plugga. Jag har tvättat, lagat mat (mycket gott, thailändsk gryta), bakat lussekatter, gjort iq-test på internet och köpt kaffe. Och ja, att baka lussekatter är i allra högsta grad legitimt, det gäller ju att få in snitsen innan Lucia. Nu verkar det inte finnas någon återvända dock. Bara att sätta igång...

På fredag kommer Cillan och hälsar på mig! Då ska vi röja Leeds! Problemet med sängplats återstår dock. Har enbart en 90-säng, så det kan ju bli himla mysigt...=)

England är ett lustigt land. Igår var det bonfire night här. Då bränner de snubbar (inte riktiga då, på låtsas) på en jättejättestor brasa för att någon gubbe för några hundra år sedan misslyckades med att spränga deras parlament i luften. Så samlas alla runt den stora brasan, där de symboliskt har bränt ihjäl en människa, och tittar på fyrverikerier och andra trix man kan göra med ljus och eld. Vackert.

En annan lustig sak med England är deras besatthet av te. Det är väldigt viktigt med te för engelsmän och själva ritualen för hur denna dryck tillagas är allt ifrån trivial. Detta går att läsa på Wikipedia om hur man tillsätter mjölken i tet:  "In Britain and some Commonwealth countries, the order in which the milk and the tea enter the cup is often considered an indicator of social class Persons of working class background are supposedly more likely to add the milk first and pour the tea in afterwards, whereas persons of middle and upper class backgrounds are more likely to pour the tea in first and then add milk.". Det är alltså av yttersta vikt att man häller i mjölen på rätt sätt för att inte uppfattas som någon ovetandes arbetarklassslyngel. Jag som inte alls har mjölk i mitt te frågar mig ju då vilken klass jag tillhör. Kanske tillhör jag den nya klasslösa generationen? Ja, det tål definitivt att grunnas på.

Vad, bland alla miljoner onödiga saker jag hade med mig till Bristol, glömmer jag? Nycklarna, såklart. Jävligt smart, speciellt eftersom jag nu fick spendera mina absolut sista pengar på att komma in i mitt rum. Väldigt välspenderade pengar. Verkligen.

Annars var det nog bäst att jag åkte från Bristol, kändes som att det började bli för våldsamt där. Var ganska vinglig när Julia, Sofia och jag våldgästade Rob i lördagsnatt och det slutade med att jag ganska brutalt trillade ur sängen till Robs asgarv. Dagen efter när ett ganska så rejält blåmärke börjat utvecklas tittar Rob försynt på det och säger att det får honom att vilja slå till mig. Vet inte om det är ett speciellt bra tecken om ett blåmärke framkallar våldbehov hos ens pojkvän...