Att gå ner på livet

Har insett att jag ser på det här med att bli dumpad ungefär som jag ser på bilolyckor. Det vill säga, det händer inte mig. Och även om det nu helt tekniskt sett har det, har jag bestämt mig för att fortsätta tänka på det sättet. Det vill säga, det har fortfarande inte hänt mig. Kalla det förträgning eller förnekelse, själv kallar jag det upprättelse. Upprättelse för mitt ego. Ingen, ingen, dumpar mig. Det enda de åstadkommer är att det går miste om ett jävligt roligt inslag i sitt liv, nämligen mig. Jag kanske låter väldigt ego för tillfället, men må så vara. Som sagt, det handlar om upprättelse. Jag menar inte att jag inte ska kunna få vara ledsen, vad jag menar är att ingen gör mig till ett offer. Sådetså.

Jag är dessutom ett helgon. Lagade precis mat år turken som jag hatar och satt och åt med honom i en timme. Har ju bestämt mig för att försöka vara lite snällare och lika bra att lägga in högsta växeln med en gång. Något prestigefyllt var det dock eftersom han alltid tjatar vilken bra kock jag är trots att han aldrig ätit något jag lagat. Maten blev dock utsökt. Har börjat inse att min matlagning faktiskt beror på att jag har viss talang och inte bara på slumpen längre. Som sagt, jag försöker spä på mitt ego lite. =)