Att gå ner på livet

Har harvat runt på pappas dator ett tag i ett ytterst medvetet försök att undvika att plugga. Hittade dock några roliga små texter jag skrivit för ett par år sedan och tänkte dela med mig av dem här. Den första verkar handla om rigida normer och skulle förmodligen föranleda en diskussion om liberalismens förträfflighet. Dock har jag nog mest velat gnälla lite - kopplingen till politik var inte glasklar och texten fick ett abrupt slut. Den andra handlar om min mamma och är även den ett uttryck för mitt gnäll, i det här fallet gnäll över att min mamma följde efter mig bättre än Säpo hade kunnat göra. I vilket fall, här är de:

Det finns så mycket knäppa människor i det här landet. I mitt område bor det en efterbliven kille som tror att han jobbar för Västtrafik. På pendeltåget till jobbet brukar det åka en schizofren snubbe som pratar för sig själv högt och ljudligt; väldigt irriterande tidigt på morgonen. Häromdagen träffade jag en fylletant som var alldeles blodig i ansikte till följd av vad hon påstod var en spårvagn som hade slagit henne. Konstiga människor, människor som inte riktigt har den verklighetsuppfattning som vi kallar för sann. Problemet är dock inte att det finns knäppa människor i samhället, utan att samhället utestänger allt som är normavvikande.

Den senaste tiden har det varit mycket diskussion i Sverige om på vilket sätt telefonnätet skall användas för att få fast terrorister. Det framstår för mig, och antagligen för alla som känner mamma, som en onödig diskussion. Att anställa mamma skulle ju vara den optimala lösningen för justitieministerns alla bekymmer. Finns det någon på den här planeten som har ett närmare förhållande med sin telefon än min mamma så skulle jag råda den personen att genast byta ut luren mot en fikus. Om den som utsätts för buggning skulle kränkas så kan jag säga att ger du ut ditt nummer till mamma så kommer du förlora all personlig integritet. Antagligen kommer hon bara att ringa dig för att fråga om vart jag är, men hon kommer aldrig att lämna dig ensam. Min chef ringer hon till exempel dagligen för att fråga om vart jag kan befinna mig.

Mamma är också den sortens person som ringer tills man svarar. Ni vet hur det är, ibland kan man bara inte svara. Kanske sitter man på toaletten mitt uppe i en spännande artikel, kanske är man superstressad på jobbet, kanske håller man på att köra om, kanske sover man. Det spelar ingen roll. Och råkar hon väcka eller störa en och man kanske visar ett visst mått av irritation får hon det till att det är mitt eget fel att jag har telefonen på eller att jag svarar. Som underrättelsetjänst hade hon i alla fall passat bra!