Att gå ner på livet

De rindge häromdagen från ett sådant där frågeinstitut och ville att jag skulle svara på politiska frågor. Äntligen, tänkte jag. Äntligen är det min tur. Men så fick jag lite panik. Shit, nu måste jag verkligen svara bra. Nu måste jag verkligen svara genomtänkt och filosofiskt och vara ett under av en demokratisk medborgare. Det gick nog inte så bra. Vilken är den viktigaste politiska frågan i Göteborg? frågade han. Herregud, tänkte jag och började svettas. Man vill ju inte tänka för länge så att de tror att man inte har någon uppfattning. Man vill ju heller inte svara något vanligt, som långa köer för höftledsoperationer eller något. Tillslut drog jag till med papperslösa flyktingar. Vad är det för jävla svar? Hur sjukt politiskt korrekt får man vara? När jag sedan skulle svara på vilket parti jag tyckte var bäst i diverse frågor försökte jag förgäves tänka på något annat parti än Folkpartiet för jag ville verkligen inte verka som någon inbiten partipolitiker. Men hur ska jag kunna veta vad alla partier i Göteborg bedriver för politik på vartenda område? Så jag svarade skamset Folkpartiet på varenda jävla fråga. Nu hoppas jag bara på att dem ringer igen snart så att jag kan återerövra min politiska heder. Sören Holmberg, ring mig! Jag kan svara jättebra!

För övrigt kom jag idag på självaste definitionen av att vara tjock. Tjock är man när man kan se sina egna kinder. Jag kan nästan se dem om jag liksom viker ögonen. Inget bra tecken.