Att gå ner på livet

Jag borde vinna ett pris i pretentiöshet. Inte nog med att jag har gjort ordning en tallrik med gurka och morot med dipp för att äta till Så ska det låta, jag har dessutom lagt varann gurka varannan morot så att det bildas ett mönster - på mitt finaste porslin. Det är så hemskt att jag vill slå mig själv. Antar att jag försöker kompensera för att jag drack öl istället för att gå till gymet idag, men det är faktiskt inte en legitim anledning till att bete sig hur som helst. Någon måtta får det faktiskt vara.

För övrigt är det intressant att se hur det numera är mer politiskt korrekt att säga att man kan tänka sig plastikoperation än att inte göra det. Det har allmänt blivit politiskt korrekt att vara politiskt inkorrekt. Kanske har begreppen spelat ut sin roll?

Jag älskar min släkt. Visserligen är vi väl stereotypen av en högljudd, konstant diskuterande judisk familj, men vi är faktiskt jävligt roliga. Dock kom vi igår fram till att jag måste skriva ner små lappar till mamma som innehåller lämpliga samt mindre lämpliga samtalsämnen innan man ska gå ut och äta middag. Lapparna beror på att jag inte själv får prata, mamma bad mig nämligen igår att "komma upp och vara tyst", där tyst inte innebar en ömsesidigt tystnad utan enbart att mamma tilläts att föra ostörda monologer. I alla fall, på lappen med mindre lämpliga samtalsämnen kommer saker som det mänskliga avgassystemet, klämda finnar samt rövar stå med. På lappen med mer lämpliga samtalsämnen kommer saker som kungafamiljen och italienska vinproduktionssätt  att stå med. Så ska vi nog få ordning på den här släkten också tillslut.

Det återstår att se om jag kan bli klar med alla femtielva hemtentor som ska in på måndag. Att sitta i fem timmar och dricka vin med familjen tror jag inte hjälper så mycket i tentaskrivandet. Fast, det återstår ju faktiskt också att se. Jag kanske blir sjukt kreativ idag. Föga troligt, men tycker allt att man ska tänka optimistiskt. Sikta mot stjärnorna liksom.

Har kommit på mig själv med att gå omkring och fundera över vad jag ska ha som status på Facebook. Speciellt i trappuppgången på väg hem brukar olika fyndiga formuleringar dyka upp i mitt huvud. Som att någon skulle bry sig liksom. Det är ju säkert så att mina kompisar hajar till på varje förändrad status, typ: "oj, nu är Clara visst hungrig efter att ha tränat" eller "där ser man, nu är Clara på slapphumör" eller "ojdå, nu har Clara lagt upp ett tankeväckande låcitatat". Vad ska de göra åt saken liksom? Kuta över med lite mat, en film eller sätta igång en djup diskussion om vi kan förvandla oss till fågelflickor? De bästa statusarna är dock de som talar om vart en person befinner sig. "Clara är på gymet". Jaha, det var du bara tvungen att tala om va, din pretentiösa jävla översittare. Den slår dock inte det genom alla tider överlägsna statusen "Clara är hemma". Så som vi har undrat. Så som vi har oroat oss. Så som vi har letat. Och så visar det sig att du är hemma.

För övrigt är det intressant att se hur uteserveringarna sakta men säkert byggs upp i Göteborg samtidigt som göteborgarna desperat staplar fram över de isiga trottoarerna. Det är säkert jättemånga som är sugna på att sitta ute och dricka en kall öl när bussarna knappt kan hålla sig på rätt sida vägen.

Blev lite exalterad över snön i morse och funderade på att bygga en snögubbe. Efter att jag nu har fått gå hem därför att bussen inte kom upp för backen skulle jag bara kunna stoppa in en morot mellan tänderna och vips förvnadla mig själv till en livs levande snögubbe. Tycker faktiskt att det är lite överdrivet mycket vinter nu, även om det är ganska charmigt. De cyklande göteborgarna verkar dock inte ta någon notis om det plötsliga årstidsskiftet. Nej, så länge snön inte är tjock nog att åka skidor på går det bra att cykla. Jävla galningar.

Med vinter följer dock det obligatoriska helvetet: ljudet av plogbilarna. De kör konstant utanför mitt fönster och skrapar sina små skopor mot asfalten. Man skulle ju kunna mörda för mindre.

Imorgon återgår saker och ting äntligen till det normala igen. Det vill säga, tisdag heter tisdag, fredag heter fredag och så vidare. Jag blir helt bortkommet förvirrad när man helt plötsligt byter namn på dagarna. Okej om det är en dag, som Valborg eller så, men fem dagar är väl lite till att ta i. Det slutar liksom med att man får tänka till i flera minuter för att komma på vilken dag det är ("hm, vilken dag kommer först, dagen eller aftonen? och vilken veckodag är det egentligen som är dagen? vilket datum blir det då?). Vi har faktiskt namn på veckodagarna av en anledning - att alla ska veta vilken dag som menas, att vi ska mena samma dagar, att vårt samhäller överhuvudtaget ska fungera. Men nej nej, strunt i det tänkte någon smart människa och ändrade namnen på fem dagar i streck med förklaringen att någon som utgav sig för att kunna gå på vatten dog för 2000 år sedan. För bara 60 år sedan dog sex miljoner judar, men har vi bytt namn på någon dag för det? Kan vi inte bara byta ut alla veckodagar till judiska namn; måndag kan heta Cohen, tisdag Levi och så vidare. Eller alla de som dog i folkmordet i Rwanda, var är deras dagar? Nej, det är tydligen inte värt att rubba på samhällsordningen för att människor blev utrensade, men att Jesus dog och återuppstod och stack iväg igen, det är tydligen värt att skapa fullständig förvirring för.

I lördags (eller påskafton eller dagen eller vilken dag det nu var) när Cillan och jag gick från Nefertiti var det en kille som gick förbi som sa att mina byxor var fula. Det blev jag glad för. För det första var det inga byxor utan tights (rosa), men det spelar kanske ingen roll. Men vad roligt att jag faktiskt kan uppröra någon med mina kläder, speciellt när dessa är rosa tights. Vad kul att jag inte bara går obemärkt förbi, utan att någon faktiskt tycker att mina rosa tights är fula! Det är sannerligen något att glädjas över.

Louise bidrar återigen till denna bloggs fortplantning:

"Faan jag har fastnat! Jag visste att den här kvällen skulle gå åt helvete om jag fastnade! Jag har alltså fastnat med håret i klänningen. Helvete."

"Min mens är så himla bra. För den kommer varje måndag. Så jag kan ha sex varje helg! Det är som om min mens har anpsasst sig till mina behov. Hur bra som helst."

Jag tar mig friheten att utnämna Sveriges för tillfället mest patetiska människor: Carola och Andreas Johnsson.

Också: köp aldrig sushi på Tempo. Smakar urk. Till sushistället på Eklandagatan: vem fan bryr sig om Jesus, jag vill ha sushi på långfredagen med!

Hmpf. Råkade av en slump hamna på "Swedish Philosphy" i Oxfords filosofilexikon. Texten inleds med orden: "The history of Swedish philosophy contains few really original or pioneering achievements". Det må vara så, men, och sanna mina ord, om ett par decennier kommer Oxford få revidera denna uppfattning och till denna inledning tillägga: "However, the great exception is that of the great contribution of outstanding philosopher Clara Sandelind, whose world famous philosophy stands as the most prominent achievement to 21th century thinking." Sådetså.

Pappa skulle gå in och löpa frimärken åt mig idag. Ut kommer han med ett förnöjt leende samt ett påskägg godis och en marsipankanin till mig. Jag bantar för fan, ge mig inte marsipan! jag älskar marsipan, har redan satt i mig halva kaninen! Liksom, ser du inte att din dotter är en tjockis, sluta proppa henne med massa godis. Det är dessutom pappa som betalat mitt gymkort, ganska kass investering om han ska motarbete syftet själv. Trodde att han var bra på att göra affärer, men han uppvisar ju klart kontraproduktivt beteende. Aja, antar att det är lönlöst att banta över påsken. Som att banta över jul. Förerdrar de judiska högtiderna, de som snarare går ut på att ta bort saker från kosten. Varför firar egentligen kristna alla sina högtider med att äta godis? Och på ett ytterst komplicerat sätt dessutom: gömmer det i ägg i trädgården och hänger upp det i granar och bygger hus av det. Det är faktiskt bara att gå och köpa en påse lösgodis när man vill, man behöver inte krångla till det. Nu ska jag i alla fall äta den satans marsipankaninen. För det är trots allt jävligt gött.

Det är jobbigt att ha träningsvärk i magen för jag kan inte avgöra om det är musklerna som gör ont eller om jag håller på att få mens. Så har gått runt hela dagen och oroat mig för att få mens när det enda som har hänt är att mina muskler återhämtat sig från gårdagens träning. Och förhoppningsvis bränt lite på marsipanen. Har dock hellre fettförbränning än mens. Konstigt nog.

Vad bra det går för mig att laga mat. Först håller jag på att strimla av mig fingret och sedan går strömmen. Två gånger. Hungrig som fan är jag också efter ett hårt pass på gymet. Får se om det går smärtfritt nu. Ta i trä-

Annars håller jag på att bygga ett smärre bibliotek hemma. Fast med tre hemtentor á 7-10 sidor att skriva på en vecka hade nog vem som helst kunnat starta en liten bokhandel hemma. De ska dock läsas också. Böckerna. Inte bara släpas hem från biblioteket. Så det hade ju varit bra om maten kunde bli färdig någon gång så att jag kunde sätta igång!

Var och hjälpte mormor i söndags när hon hade bjudning och ställdes inför en fasansfull observation. Mormors vänner är, konstigt nog, gamla. Gamla människor har en annan stil än jag. Gamla människor har gammal stil, jag har ung, fräck, nytänkande stil. En av mormors vänner hade ett par skor som jag också har. Exakt samma skor. Jag har exakt samma skor som en pensionär. Och det är inga gymadojor eller nåt. Nej, det är ett par pumps, ett par bronsfärgade pumps. Uppenbarligen måste jag göra något drastiskt med min stil. Köpa korta jeanskjolar och neonfärgade tights. Och slänga alla pensinärspumps. Jag sätter faktiskt viss ära i just min skosmak. Jag har grym smak i skor. Alla mina skor är grymma. Trodde jag. Detta är inte okej.

Något historiskt inträffade för övrigt i lördags natt. Jag tog bussen hem. Det är jättebra! Man sparar en massa pengar och behöver inte gå sådär hemskt långt faktiskt. Ska alltid försöka ta bussen händefter. Måste vara bra för miljön också. Jag är faktiskt inte snål, jag tänker på miljön. Försöker rädda mänskligheten och inte min plånbok. Ungefär som Will Smith.

Fan också. Jag har utvecklat en ny fobi. Köpte precis en påse chips att ha ikväll och tänkte smygbörja lite nu. Med en gång när jag tog tag i påsen blev jag dock brutalt påmind om fallet med den döda musungen som hittats i ett chipspaket. Jag slängde genast ifrån mig påsen och vågade sedan inte närma mig den. Funderade på om jag på något sätt kunde hälla ut alla chipsen på en stor yta så att jag kunde granska dem alla för att försäkra mig om avsaknaden om döda musungar. Detta framstod dock inte som någon bra strategi eftersom jag då hade fått chips över hela köket. Försökte sedan skaka runt påsen samtidigt som jag tittade i den, men efter tag klarade jag inte av att känna tungden av chipsen som slog emot botten på påsen längre eftersom att det förde associationerna till just döda musungar. Hällde sedan över lite chips i en mindre skål och övervakade hela processen för att se till att det inte damp ner en död musunge. Det gjorde det inte, men när jag sedan skulle ta ett chips började genast tvivla på om mina observationer varit riktiga eller om jag kanske hade missat den döda musungen på grund av att jag inte varit tillräckligt uppmärksam. Jag ville inte sticka ner handen i skålen för att känna efter för då fanns det ju en uppenbar risk att jag skulle kunna ta på den döda musungen. Så fort jag försökte ta ett chips rycktes mina fingrar reflexmässigt bort. Resultatet blev att både chipspåsen och skålen med chips nu står i köket och jag vågar varken närma mig dem eller äta något chips. Kanske bra för figuren, dock.

För övrigt har jag bestämt mig för att heja på Charlotte Perelli ikväll. Kanske inte så originellt, men va fan, låten är ju bra och hon har en grym klänning. Räcker gott för mig.

Det är inte ofta jag äter framför teven. Det sker nästan bara när jag äter take away. Men idag bestämde jag mig för att äta min biff och min getostsallad framför teven. Min goda, dyra, hemmamarinerade biff. Så kör Uppdrag Granskning igång och vad handlar det om? Jo, det handlar om köttet som miljöboven nummer ett. Kött är värre än både bilism och flyg och allt annat dåligt. Kött kommer i princip att leda till världens undergång, det säger till och FN. Och där sitter jag framför teven -  en fattig student som bestämt mig för att unna mig en finmiddag med en rejäl köttbit. Jag sitter där och skär allt långsammare i den möra biffen och känner mig skyldigare och skyldigare för varje tugga. Så börjar dem prata om kornas bajs och kiss och pruttar och rapar och jag känner hur kniven nästan glider hur handen på mig och köttet stoppar sig i halsen. Ska aldrig mer äta framför teven. Vill inte ha dåligt samvete. Jag vill bara äta min biff ifred.

Kom att tänka på ett mycket intressant begrepp idag: "den mänskliga faktorn". När den mänskliga faktorn spelar in är det något ovanligt. Vi vill helst inte att det ska finnas någon mänsklig faktor. För människor gör egentligen ingenting. Människor bara lallar runt och letar möjliga faktorer till misstag. Människor är inte ansvariga för något. Människor gör inte rätt, människor gör inte fel. Människor gör ingenting. Det är därför man måste definiera ut de fall där människor trots allt råkat ha något för sig och det är den mänskliga faktorn. I mestadels är människor oerhört passiva.

Louise beklagar sig över att hennes föräldrar inte verkar vilja ge henne pengar:

"Och här sitter man och äter kryddor för att man inte har några pengar. Men imorgon kommer mamma så då kanske man kan få något under kryddorna".

Med detta sagt smaskade hon vidare på den enda födan hon hade att tillgå - nämligen grillkrydda.

Måste bara skriva ett till inlägg för hörde precis en så rolig amerikan på tv. Orsaker till Irak-invasionen diskuterades och amerikanen i fråga, som är med i kvällens Rakt på med K-G Bergström, menade att massförstörelsevapnena bara var en anledning. En annan var att Saddam Hussein var en "bad guy" som man följaktligen behövde bli av med. Vilken förmåga till artikulering som finns inom den amerikanska administrationen, man blir ju alldeles överväldigad av argumentens nyanser, genomtänkthet och styrka. Han var ju en bad guy, den där Saddam. Klart vi inte kan ha en massa bad guys som springer omkring och gör livet surt för amerikanerna. En försynt liten fråga bara: vad definierar en bad guy? Mitt ex till exempel, han är fanimej en riktig bad guy. Kan inte USA göra sig av med honom också? Eller busschauffören som inte väntade trots mitt vinkande är ju definitivt en bad guy, vad gör USA åt honom? Tycker att det är bra att USA använder så väldefinierade och tydliga begrepp för att legitimera krig. varför krångla till det liksom?

Oj! Nu händer det fler intressanta saker på tv. Åsne Seierstad sitter i tv och småflinar när hon pratar om lemlästade barn och uppfläkta magar. Det är väl inget kul, Åse. Det är ju faktiskt jätteäckligt.

Mona Sahlin låter så himla konstig när hon pratar. Hon låter lite som Carola, vilket ju kan tyckas något oroväckande för ledaren av Sveriges största parti. Det händer liksom ingenting i rösten, det är bara en monotom viskning. Som att hon verkligen anstränger sig för att inte visa en enda känsla, typ "jag bryr mig egentligen inte alls om detta, har inget som helst engagemang eller någon glöd, jag bara säger detta lugnt och försiktigt så att alla dumma människor där hemma i tevesofforna ska f ö r s t å vad jag säger, men framförallt förstå hur oerhört  intelligent jag är". Mona, det är okej att visa känslor! Det kan till och med vara lite trevligt.

Fick hem ett av de sedvanliga pensionsbreven och tänkte som vanligt ignorera det, innan såg att det stod "öppna och se hur mycket du får i tjänstepension". Så spännande att se hur mycket pengar jag kan tänkas få, tänkte jag och slet upp kuvertet. Där stod dock ingenting om hur mycket pengar jag kan håva in som pensionär. Däremot stod det att om jag avlider får mina anhöriga 246 000 kronor i ett engångsbelopp. Vad fan är det? Får jag inga pengar om jag överlever? Inte kan man väl skicka ut ett brev som ska informera om hur mycket pengar en person ska få när den blir gammal för att sedan bara informera om vad man får när man dör. Hur uppmuntrande är det på en skala?

Jag: Är det det här tåget som går till Lund?

Tågkonduktören: Jajamen, det är det!

Jag: Vad bra, då är vi ju på rätt spår.

Tågkonduktören: Ja, haha, vi är ju inte helt spårlöst försvunna.

Åh, mitt älskade Göteborg. Här kläcks så många fyndigheter, här frodas så mycket humor. Av kvalité, dessutom. Högsta klassens.

Annars är det senaste att Apoteket ska börja sälja sexleksaker. Cillans mamma, som jobbar på Apoteket, ska således åka på kurs och lära sig allt om dildos och penisringar, eller vad det nu är dem hittar på där på Apoteket. Strålande, tycker jag. Hon kanske till och med kan fixa lite rabatt?

Funderade mycket länge och väl igår på vilken take-away mat jag skulle äta till middag. Skulle det vara japansk sushi kanske? Eller thai-mat? Tillslut föll valet på italienskt. Pizza alltså.

Ett mindre genomtänkt beslut jag fattade igår var att gå och dricka öl innan jag hade skrivit min seminarietext till idag. Kom således hem vid midnatt, lagom lullig av fyra öl, värmde upp resterna av pizzan och började skriva om ljusfilosofi och Platon. Jävligt bra idé. Jävligt.

När jag gick ner till affären precis möttes jag av en så härlig vårkänsla. Det var blå himmel, det var varmt och det luktade så där fräscht och värmande. Så gick jag över vägen och möttes av PUNKT.se:s löpsedel: "Så klarar du vårdepressionen". Jaha, det var visst tänkt att man skulle vara deprimerad. Vilken tur att jag upplystes om detta, för här gick jag omkring och var alldeles glad i min ovetskap. Och så kan vi ju inte ha det.

För övrigt håller min kurs på att flippa ur all rim och reson. Några tydliga tecken:
1. Det används ord med 38 bokstäver.
2. Föreläsaren skriver fler siffror än ord på tavlan.
3. Var tvungen att dansa till Britney Spears inne på 7-eleven under rasten för att kunna hålla mig vaken under föreläsningen.

Idag när jag åkte bussen hem la jag en tidning på sätet mittemot innan jag la upp fötterna på det. Då tänkte jag att nu, nu är jag vuxen. Sedan kom jag hem och hittade resterna av gårdagens kebab-fyllekäk på soffbordet. Då tänkte jag att nä, kanske inte ändå.

Har suttit och lyssnat igenom en massa gamla svenska schlagervinnare och det slår mig att det är ta mig fan ett mysterium varför Sverige inte vinner varje år. Med ytterst få undantag har vi ju bidragit med helt fantastiska musikaliska verk (tänk Claes-Göran Hederström, tänk Kikki Danielsson, tänk Jan Johansen), otroligt innovativa dansnummer (tänk bröderna Herrey, tänk Arvingarna, tänk Lena Philipsson) och alldeles magnifika outfits (tänk Roger Pontare, tänk Afrodite, tänk ABBA). Och jag är inte ironisk. Sverige rockar. Gäller bara att några fler än Norge, Danmark, Finland och vi själva inser detta.

Tillsist: herrejävlar vad snygga Linda Bentzing och Charlotte Perelli var ikväll! Jag blir så glad när det går bra för så snygga människor! Känns på något sätt som att det främjar samhällsutvecklingen. Plus att det är trevligt att titta på.