Att gå ner på livet

Fan också. Jag har utvecklat en ny fobi. Köpte precis en påse chips att ha ikväll och tänkte smygbörja lite nu. Med en gång när jag tog tag i påsen blev jag dock brutalt påmind om fallet med den döda musungen som hittats i ett chipspaket. Jag slängde genast ifrån mig påsen och vågade sedan inte närma mig den. Funderade på om jag på något sätt kunde hälla ut alla chipsen på en stor yta så att jag kunde granska dem alla för att försäkra mig om avsaknaden om döda musungar. Detta framstod dock inte som någon bra strategi eftersom jag då hade fått chips över hela köket. Försökte sedan skaka runt påsen samtidigt som jag tittade i den, men efter tag klarade jag inte av att känna tungden av chipsen som slog emot botten på påsen längre eftersom att det förde associationerna till just döda musungar. Hällde sedan över lite chips i en mindre skål och övervakade hela processen för att se till att det inte damp ner en död musunge. Det gjorde det inte, men när jag sedan skulle ta ett chips började genast tvivla på om mina observationer varit riktiga eller om jag kanske hade missat den döda musungen på grund av att jag inte varit tillräckligt uppmärksam. Jag ville inte sticka ner handen i skålen för att känna efter för då fanns det ju en uppenbar risk att jag skulle kunna ta på den döda musungen. Så fort jag försökte ta ett chips rycktes mina fingrar reflexmässigt bort. Resultatet blev att både chipspåsen och skålen med chips nu står i köket och jag vågar varken närma mig dem eller äta något chips. Kanske bra för figuren, dock.

För övrigt har jag bestämt mig för att heja på Charlotte Perelli ikväll. Kanske inte så originellt, men va fan, låten är ju bra och hon har en grym klänning. Räcker gott för mig.