Att gå ner på livet

Ikväll har jag varit på mitt första extremvänstermöte. Dock tämligen ofrivilligt. Skulle gå på Amnestys första möte, som hade ersatts av filmvisning av en flyktingorganisation. Helt okej med mig, tänkte jag naivt, och såg fram emot att se en film som påstods handla om hur man "förvarar" flyktingar i Storbritannien. Ju längre filme pågick dock, desto mindre kom den att handla om flyktingar och desto mer kom den att handla om hur kapitalismen och "etablissemanget" konspirerat fram någon slags rasism/nazism genom media och utsugningen av tredje världen och arbetarklassen. När filmen var slut var jag i en smärre chock och förväntade mig att viss diskussion skulle uppstå under frågestunden med regissören. Alla verkade dock överväldigande överens om sanningen i allt filmen hade påstått. Höll nästan på att få en panikattack. Dessutom, det är en sak att vara anarkist, men man kan väl hålla sig till saken för det? Måste allt alltid handla om felet med "systemet", oavsett vilket ämne som var tänkt att behandlas? Lite smått intressant var det i alla fall och utan tvekan en upplevelse utöver det vanliga...

Annars är det jäkligt jobbigt att umgås med vänstermänniskor (och nu menar jag inte extremvänster). Dem får en att göra en massa goda gärningar. Som Jessica i min klass, häromdagen fick hon mig att anmäla mig för att ge blod. Jag vill inte ge blod. Det är mitt blod och jag gillar inte nålar. Kan jag få fortsätta vara en ond, utsugande kapitalist. Tack.