Att gå ner på livet

Det är så irriterande med killar som blir helt mentalt och socialt handikappade för att de träffat en tjej. I och för sig känner jag ju inte dessa (nu handlade det om killen bakom mig på tåget), så det kan ju förvisso hända att de var mentalt och socialt handikappade även innan. Men det är mer troligt att de blivit de efter, då det främsta uttrycket är oförmågan att prata med tjejen i fråga. Istälet för att föra en konversation i mobilen (varför man nu ska prata o mobil överhuvudtaget på tåget) så kan de bara få ur sig stön. "Mmmm...mööö", är allt de säger, i en undergiven ömhetstörstande tonart. Så äckligt.

I lördags när jag vaknade och var på ogenomtänkt humör föreslog jag för mamma, efter vi skulle "umgås", att vi kunde gå på acroyoga. Alltså akrobatisk yoga där man klättrar på varandra. Hon lät sig övertalas, men sedan slog min baksmälla till och jag försökte med allt för att dra mig ur. Det gick inte. Så tillslut stod jag där med armarna i golvet, rumpan i vädret och mamma med fötterna på min ländrygg. Alternativt med armar och ben på golvet och mamma flygandes på mina fötter. Kvalitetstid.