Att gå ner på livet

Jag insåg med en gång hur mitt liv delar upp sig i olika lager när jag börjar blogga - eller redan dessförinnan. Först har jag det liv jag kommunicerar verbalt, mitt så kallade "riktiga" liv. Sedan har jag det som skulle kunna kallas "social-medialt"-liv och som kommuniceras via twitter. Den tredje livsformen existerar på Facebook. Anledningen till att detta liv inte kvalificeras som rent social-medialt är för att det helt enkelt har nåt det normaliseringstadium i vilket den virituella och så kallade verkliga världen smält samman och bildar något odefinierbart mellan "riktighet" och "riktighetssubstitut." Den fjärde, nyss nyintroducerade, livsformen är alltså bloggandet. Bloggandet bildar en sorts meta-värld där jag funderar över samtliga tre övriga livsformer och försöker analysera och kommentera dessa som om de vore ett och samma liv. Der fjärde livet har dock två dimensioner - dels det som syns här och dels det som föregår det som syns här och pågår i mitt huvud. Allt detta kan låta påhittat, men faktum är att om något händer mit i liv nummer ett, så kommer jag fortfarande att leva kvar i liv två, tre och halva liv fyra. Så slipper jag frysa ner min hjärna.

Jag kom imorse på en ny metod för att öva min franska (notera att min franska innebär att det nu finns mer än enbart ett diffust främmande språk att referera till i mitt huvud), nämligen att läsa Le Monde på telefonen på tunnelbanan. De andra två metoderna är att titta på franska filmer och prata för mig själv på franska medan jag diskar. Den sistnämnda metoden helt klart underskattad - oavsett valt språk (modersmål fungerar också, speciellt när man är bakfull. (Inte för att öva franska då utan allmänt göra diskningen trevligare.))