Att gå ner på livet

Den eviga kulturkrocken hälsningsförfarande förblir ett problem. Visst ligger det en viss charm i det, men kan också innebära uppenbara problem och orsaka förolämpningar, pinsamhet, ofrvillig och onaturlig kroppskontakt etc. I Bristol blev detta problem oerhört påtagligt, men även här i Sverige är det svårt ibland att veta hur man ska hälsa. Ska man kramas? Ska man pussas på kinden? Och i så fall, hur många pussar? En, två eller tre? Ska man skaka hand? Ska man vinka lite? Helt enkelt, vad gör man? Hade nog inte varit helt fel att introducera ett universal hälsningssätt, för att undvika de nu oundvikliga missförstånden.

Här kommer ett nytt salladsrecept. Denna är en personlig favorit. =)

Grönsaks- och getostsallad

Ingridienser:

sallad
½ - 1 squash
körsbärstomater
1 avocado
champinjoner
getost (lite mindre än 100 g)
vitlökspulver

Till dressningen:

dijonsenap (ca. 2 rejäla tsk)
olivolja (ca. 5 msk)
balsamvinäger (ca. 1-2 tsk)
socker (ca. 3 tsk)
salt
svartpeppar

Börja med att skära upp squashen i små tärningar och stek sedan dessa i olja eller smör. Skär sedan upp champinjonerna i skivor och lägg i dem i samma stekpanna. Det är gott om grönsakerna får lite färg så man behöver inte stå och röra om hela tiden. Låt dem steka ganska länge, så att de blir mjuka och får bra med färg. Krydda med salt, vitlökspulver och svartpeppar. Skär upp avocado, tomater, getost och sallad och lägg i en salladsskålen. När grönsakerna är klara och har svalnat lite lägger man i dem också. Till dressningen blandar man helt enkelt ihop alla ingridienserna och rör om kraftigt så att den blir tjock och krämig. Om den skär sig kan det bero på för lite senap eller socker. Man får smaka av och prova sig fram lite! Det kan också vara gott med rostade pinjenötter i.

Köpte en ny bok idag efter att ha avslutat Bridget Jones för ungefär hundrade gången (denna gången på engelska dock). Avgörandet kom när det på baksidan av boken stod "But is David really in control of his life? And if he isn't - who is?". Känns som att jag kan identifiera mig ganska så utmärkt med den här karaktären. De senaste dagarna har jag lyckats med bland annat följande konststycken: ta gräsklipparen till pizzerian (taxi sista biten dock), totalt fucka upp min ekonomi, maila sönder den stackars studievägledaren på GU därför att jag inte förstår hur jag ska fylla i ansökningsblanketten och köra över en kråka som gick mot en säker död (jävligt traumatiskt faktiskt). Ett under att jag hittar mina egna kroppsdelar varje morgon.

För övrigt har mailen och telefonen gått varm sedan min lägenhetsannons legat ute i mindre än ett dygn. Nu inser jag hur överhettad hela bostadsmarknaden är i den här staden och hur lyckligt lottad jag är som äger min lägenhet. Insåg dock att jag kanske borde tänkt över hela uthyrningsprocessen innan jag satte ut annonsen, alla frågar man bör ställa och bör kunna svara på. Får tänka över detta när jag storstädar lägenheten. Hm, att ha visningar flera gånger i veckan kommer ju vara ett utmärkt sätt att hålla borta gamla kebabrester och fimpar ifrån vardagsrummet. Strålande.

Hm. Sitter och surfar runt på lägenhetssidor på folk som önskar hyra då jag ska hyra ut min lägenhet i höst (någon intresserad?). Intressant hur folks önskade egenskaper helt plötsligt ändras gentemot vanliga livet. Livfull, alltid på språng, social etc. brukar ju vara epitet folk gärna sätter framför sig, men just när det gäller lägenhetssökande verkar det motsatta gälla. Här gäller det att vara så stillsam, lugn och tråkig som det bara går. Så livat.

Känns dessutom lite som att kolla i kontaktannonser. Fast känner mig lite mer som en pimp i och för sig, det är ju jag som har makten. Mohaha. Nä fy fan vilket svin jag är. Tar tillbaka, jag är egentligen en väldigt ödmjuk människa. Väldigt.

Köpte en ny nyckelring häromdagen. Kan låta mycket trivialt och inte alls värt att skriva om i blogg med syfte att läsas, men jag ska säga att en nyckelring är så mycket mer än vad man tror. En nyckelring har du alltid med dig, du ser den hela tiden och den innehåller en av de viktigaste sakerna du äger. Länge har jag haft ett får som nyckelring, vilket passade utmärkt till min före detta bil Doris, men fåret kändes liksom inte lika klockrent definierande av mig själv längre (nej jag är inte galen, jag definierar inte min personlighet utifrån en nyckelring, men om man nu ändå ska ha en, vilket man måste, så gör det väl inget om den speglar en själv?). Efter mycket letande blev det ett svart läderhjärta från ordning&reda. Mycket classy.

Har ju lekt med tanken att öpnna en salladsbar men, föga förvånande, avfärdat den som orealistisk. Har även spunnit på idén att skriva en kokbok, men även detta känns i nuläget aningens avlägset. Kan dock inte låta mina sallader förbli oätna för alla andra än mig själv, så har tänkt lägga ut recepten här på bloggen. Bra idé va?! Lägger inte upp alla på en gång, utan i takt med att jag lagar dem. Så, nu kommer det första, som jag precis har ätit och som smakade mycket gott!

Laxsallad

Ingridienser (två personer):

2 laxfiléer
körsbärstomater
blandsallad
1 avocado
1,5 dl couscous
1 apelsin
dijonsenap (ca. 2 msk)
flytande houng (ca. 1 msk)
saffran (knappt ett paket)
olivolja
vittvinsvinäger


Skär upp sallad, tomater och avocado och lägg i en bunke. Pressa apelsinen och fördela saften i två små skålar eller glas. Det ena är till laxen och det andra till dressningen, så det kan vara lite mer i den som är till dressingen. I de som ska vara till laxen, blanda i salt, svartpeppar, olivolja och saffran. Till den som är till dressningen, blanda i salt, svartpeppar, saffran, olivolja, vitvinsvinäger, dijonsenap och flytande honung. Rör om ordentligt i båda, speciellt i den som är till dressningen som ska bli lite tjockare i konsistensen. Skär laxen i kuber och stek upp på hög värme i olja. Häll på den "såsen" som är till laxen nästan med en gång så att laxen drar åt sig såsen. Det som sedan blir över i stekpannan häller man i dressingen. Koka upp vatten till couscousen, lägg i en halv hönsbuljongtärning i vattnet. Blanda sedan ihop alltihop i bunken och det är färdigt!

Hm...kanske inte världens mest pedagogiska förklarning, om det är någon som mot förmodan skulle ge sig på att laga detta är det bara att fråga. Ser kanske inte så gott ut på bilden, beror på att jag kom på idén att ta en bild när jag redan hade käkat det mesta , därav all couscous på tallriken.

Om det är något man aldrig kommer att sluta leta efter i den här stan så är det parkeringsplatser. Jävla helvete rent ut sagt! Okej, jag fattar argumentet att det är dåligt för miljön med massa bilar inne i stan, men är det inte ännu värre med alla bilar som trots allt kör omkring och kryper för att hitta någonstans att stå? Och vad är problemet med de här städdagarna? Det måste ju finnas någonstans att stå även de dagar kommunen för för sig att putsa asfalten (fast det inte ens är säkert att de städar under städdagarna, alla måste bara flytta på sig om i fall att). Varför inte bara bygga gigantiska parkeringsplatser under jorden, så får vi både bort  "skiten" från gatorna plus man kan hitta någonstans att stå inom rimlig tid och till ett överkomligt pris. Alla nöjda och glada helt enkelt. Grr.

Har börjat säga så konstiga saker. Saker som "Åh vad jag har saknat mitt porslin" och "Gud vad jag älskar min tvättstuga" och "Kan du hjälpa mig med det här korsordet?". Ålderstecken? Bör kompenseras med rejäl fylla på vodka explorer följt av utgång på Honey och hämningslöst kräkandes.

Återseendet av ordentligt bryggkaffé och fenomenet påtår steg mig för övrigt en bit åt huvudet idag. Reste mig efter tre koppar kaffe och kände en rejäl yrsel. Inte bra. Måste undvika koffeinkickar i framtiden.

Något som jag verkligen inte har saknat är telefonförsäljare. Eller egentligen alla som ringer på morgonen när jag sussar som bäst. Jag vet, jag har kanske inte den mest normala dygnsrytmen, men om jag vill sova ostört åtminstone till 10 (!) så ska det väl inte vara för mycket begärt? I Bristol bodde jag på källarplan utan mottagning på mobilen, så när jag kunde helt själv välja när jag ville ha kontakt med världen.  Betydligt bättre.

Funderar allvarligt på att starta en salladsbar. Mamma var här i går och vi målade upp storslagna planer på denna ännu odöpta salladsbar. Alla vet att jag är grym på att göra sallader och jag menar att det inte finns någon riktigt bra salladsbar i Göteborg. Min skulle dessutom vara öppen på kvällarna och ha lite lounge/mys känsla (musiken skulle vara en viktigt del, kanske till och med med en dj ibland) så man kunde gå dit innan man skulle ut utan att göra av med en förmögenhet. Är taggad som fan, synd att man måste plugga och ha sig...

Två saker jag har saknat: min mixer och GP. mixern har precis producerat en smoothie bestående av färsk mango, frysna hallon, banan, apelsinjuice och linfrön. Helt jävla underbart! GP är egentligen inte världens mest intressanta tiding, men det är något visst med den ändå. GP är så mycket hemma för mig, så mycket Göteborg, så mycket ligga och lata sig i sängen en söndagmorgon. Mys.

Spenderade gårdagenkvällen med att bränna en skiva med svensk musik till en vän i England. Det blev en nätt samling på 175 låtar. Inte för att jag inte har tänkt på det förut, men shit vad mycket bra musik som har kommit från det här avlånga landet. Jag tror det har med mörkret att göra. Det finns liksom inget annat att göra på vintern än att skriva musik och sedan är det fritt fram för det hela att explodera under de långa sommarnätterna. Vi har helt enkelt ett utmärkt musikskrivarklimat här och det är fan inte så illa.

Tårarna kom på flygplanet. Först vid starten därför att jag blivit en sådan total jävla flygmes att jag lipar av rädsla när planet lämnar fast mark. Sedan kommer de då boken är utläst och iPoden rullar. Undvek stortjut, men gav inte den blekaste i om mina medpassagerare såg mina blanka ögon eller de porlande tårarna längs mina kinder. Tänkte på gårdagen, sista dagen. Hur jag inte kunde släppa taget om kramarna. Ville stanna nära och ansvarslös. Oförstört och infekterat. Hur jag vägrade somna in i det sista, hur jag kämpade med spända och rödsprängda ögon trots att jag bara skulle komma att få en timmes sömn därför att jag visste, jag visste att i samma sekund jag skulle somna så skulle allt vara över. Som någon formulerade det - det är som att dö. För Bristol är jag död, för Bristol är jag icke.

Nu känns det som att det aldrig har hänt. Jag somnade tillslut och vaknade, och när jag vaknade var allt borta.

Obegripligt. Åkte till Bristol med 34 kilo baggage. Skyfflade hem 15 förra helgen och ändå lyckas jag få med mig 38 kilo hem idag. Vad hände? I vilket fall gick väl flygresan bra, förutom att allvarligt funerar på att resa naken nästa gång bara för att underlätta säkerhetskontrollen. Tror seriöst att flygbolagen snart kommer förlora kunder på grund av den kopiösa säkerhetsmanin.

Har skaffat en ny hobby. Korsord. Mycket stimulerande. Engelska korsord för att öka på vokabuläret. Hade först tänkt ha det som strandhobby, men insåg snabbt att jag inte har en susning av en chans att klara dem utan tillgång till svensk-engelskt lexikon, engelskt lexikon, wikipedia samt google, så det lär snarare bli en regnig-dag-därför-sitta-inne-hobby. I vilket fall känns det väldigt sofistikerat och nördigt och härligt. Bara att invänta regnet.

Jag har 2997 kronor på mitt konto. Kan inte någon bara sätta in tre kronor så att jag slipper känna mig så fattig och miserabel?

Min hysteriska stress över allt jag måste ordna innan jag åker hem har övergått i total apati. Jag gör kort och gott ingenting. Förutom att äta och fortsätta på vad Julia kallar chock-tekinken: överaska alla där hemma så mycket som möjligt med ny kroppsform enbart för att få överväldigande reaktioner och därmed bekräftelse på att jag varit saknad. Hm, åker hem imorgon natt, kan fortfarande hinna lägga på mig ett kilo till. Ska ta en yogurt.

För vem finns sekretesslagen? Ja inte fan finns den till för at skydda socialtjänstemän. Såg precis debatten i Uppdrag granskning som efterföljde repotaget om Louise och de ansvariga vägrar att svara på en enda fråga med hänvisning till sekretessen. I slutet av programmet får vi veta att Louise inte heller tycker sig ha fått ett svar. Men hallå, det är väl henne sekretessen ska skydda? Om hon vill att vi ska få ett svar så varför inte? Och det är ju inte direkt så att vi inte redan fått reda på allt som har hänt genom progammet, där reportrarna har haft tillgång till allt sekretessbelagt material. Det är ju en skam emot offentlighetsprincipen och vår demokrati att vi har en lag som kan verka till att skydda de som alldeles uppenbart grovt har misskött sitt arbete i att säkra allas vår trygghet.