Att gå ner på livet

Det märks att jag inte suttit på någon rökig pub en längre tid de senaste dagarna för mitt hår luktar fortfarande schampo. Mmm, så här borde det alltid lukta.

Det är en sådan konstig och tråkig känsla när man precis har läst ut en bra bok. Precis i samma stund som man når klimax med dess tillfredsställelse slungas man liksom tillbaka til verkligheten och tvingas lämna en hel värld. Man har ju levt i bokens värld sedan man började läsa och sedan måste man abrupt inse att den världen inte finns, alla personer man känner så väl bara var på låtsas. Det är nackdelen med den bra bok.

Nu är det inte lång tid kvar här i Bristol. Om en vecka åker jag hem för Davids student och när jag kommer tillbaka har jag mindre än en vecka återstående. Det känns faktiskt ganska lagom att åka hem nu. Fast det verkliga livet med alla dess förpliktelser flåsar mig i nacken tyngre och tyngre ju mer hemresan nalkas. Hade jag bara haft några miljoner på kontot som väntade när jag kom hem hade nog det hela kännts lättare. Fast det hade nog det mesta gjort då i och för sig.

Sitter och käkar sen middag Julia när hon kläcker ur sig: "Tänk om dem hittar den där Maddie nu, då kanske det blir värsta folkfesten på gatorna. Kan bli skitkul ju."

England är ju inte direkt känt för sin kulinariska matkultur, men jag måste ge dem lite cred för sin yogurt för det finns helt genialiska smaker här. Ett snabbt urval: rabarberyogurt med smulpaj, jordgubbsyogurt med vitchoklad crisp, bananyogurt med chokladcrisp (första förälskelsen). Helt fullständigt briljant, jag är fast! Man kan köpa fem olika smaker för två pund så hela min kyl är i princip fylld med yogurt. Yammie.

Tiden i Bristol börjar lida mot sitt slut. Har bara två helger kvar innan jag åker hem till Davids student och sedan åker jag hem igen helgen efter. Det känns ganska konstigt att tänka på att åka hem. Inte för att jag inte vill åka hem, jag kommer nog tycka att det är ganska lagom att åka hem då, men å andra sidan har jag ju ett slags liv här nu som jag bara kommer lämna helt abrupt. Aja, jag utnytjar i alla fall tiden här till max. Ingen rast, ingen ro! Ha ha.

Om gårdagens känsla var ledsamhet så är dagens definitivt ilska. Har haft en liten dispyt idag med mina flatmates här. Eller, dispyt och dispyt, här är dem så mogna att de skriver lappar, tisslar och tasslar och när man väl konfronterar dem, även på ett enligt mig ödmjukt sätt, blir de skraja och tar tillbaka allt innan man ens hunnit öppna munnen. Ska bli så jävla skönt att komma hem till min lägenhet och bara ha mig själv att ta hänsyn till. Det sköna är att de äldre i huset är på min sida, de är tonåringarna (ha ha) som inte kan kommunicera som folk. Jag var så arg imorse så att jag inte kunde gå till skolan. Var tvungen att ta kaffe och cigg istället.

Det andra raseriutbrottet idag kom på lektionen och har lett till att Julia och jag ska starta en feministklubb här. Vi sitter och diskuterar typ arbetslöshet och jag ska berätta hur det ligger till i Sverige. Helt basic förklarar jag, varpå den afrikanska killen frågor mig vad jag har pluggat för att spinna vidare på att jag verkar vara väldigt insatt i svensk politik och ekonomi. So far so good (även om det jag sa mest var ett tecken på att jag kommer från Sverige snarare än någon spetskunskap). Så kommer resten: "för kvinnor brukar ju inte vara så intresserade eller kunniga i politik och ekonomi". WHAT!!!!!! Som tur var protesteraded alla kvinnor närvarande högljutt, men han ville fortfarande inte ta tillbaks det (vilket nog mest berodde på stolthet). Vi lever i en liten bubbla i Sverige tror jag, vi kämpar så mycket för jämställdhet i vårt eget land (vilket naturligtvis är bra), men det är svårt för oss, det har i alla fall varit för mig, att verkligen känns det där verkliga "förtrycket" som partiarkatet har över kvinnor. Idag kände jag verkligen det, jag har aldrig tidigare blivit så klappad på huvudet, aldrig tidigare har min intelligens blivit ifrågasatt på grund av mitt kön. Och helt ärligt, det sög.

Jag hatar att tappa kontrollen. Eller snarare att inte ha kontroll över något man så gärna skulle vilja kunna kontrollera. När någon man tycker om så otroligt mycket inte går att riktigt känna igen längre. När man själv är samma gamla person, med samma gamla värderingar, men personen glider iväg och man vet längre inte hur den fungerar eller tänker. Och man säger allt man tycker (och man låter jättearg och fördömande fast man har gråten upp i halsen av oro och allt man egentligen vill göra är att krama om personen) och personen håller med, men man vet inte om något kommer att förändras för det. Man vet inte hur stor betydelse man har, vad man är i den personens liv längre. Vad den personens liv är längre.

Det har varit en jävligt känslosam dag idag. Antagligen mer än vad som är hälsosamt. För varjde dag i mitt liv blir det mer och mer påtagligt hur mycket andra människor betyder för mig. Vilket ju är underbart på tusen olika sätt, men som kan vara jobbigt som fan att hantera. Speciellt när det känns som om man sträcker ut en famn men dras bakåt av en jävla orkan. Känslan av att inte räcka till. Att jag sitter helt isolerad här i England och kommer längre och längre ifrån allt som förut var tryggt och hemma och självklart.

Att jag är samma gamla människa är heller inte riktigt sant. På senare tid har jag gjort saker som jag inte riktigt kan försvara. Jag har funnit mig själv oärlig, ohyfsad och egoistisk. Jag har förvirrat och sårat människor. Agerat fegt. Resonerat som så att jag bara lever en gång och att det inte finns tid att ta hänsyn till att andra blir lyckliga. Vilket ju är helt åt helvete fel eftersom jag knappast blir lyckligare av att bete mig illa mot andra.

Vad jobbigt livet kan vara ibland. Det hade varit himla skönt om man fötts till en amöba istället.

Julia och jag har en jättebra plan. Vi startar ett indöredskrig i Sverige (och eventuellt i Norge och Finland med) som resulterar i att landet splittras upp i sisådär tio nya länder. Då kommer vi utan problem vinna Eurovision eftersom vi utan tvekan kommer att ha flest grannländer. En annan lösning skulle också kunna vara att helt enkelt radera östeuropa ifrån världskartan. Det är ändå ingen som kan hålla reda på vad länderna heter där.

Idag vinkade vi av Jenny vid busstationen. Ett par tårar fälldes när bussen åkte iväg - våra reaktioner blev betydligt mer emotionella än vad vi hade kunnat föreställa oss. Jag kan verkligen skatta mig lycklig som träffat så underbara människor här. Vet dock inte hur Julia och jag ska klara oss själva. Jenny håller så bra ordning på oss. Precis innan hon skulle åka frågade jag om någon av dem möjligtvis hade sett min bok som jag läser då jag inte kunnat hitta den på några dagar. Då säger Jenny: "Den ligger under din säng, i huvudänden". Hur ska detta gå?

Alltså vad har hänt med människorna? Den här stora uppståndelsen kring den lilla flickan som försvann förra veckan har uppenbarligen tagit ur folk den sista biten av rim och reson som kan ha funnits kvar och historien har stigit till löjligt orimliga propotioner. Nu uttalar sig diverse kändisar och fotbollspelare, som vädjar till folk som vet något eller kidnapparen eller vem det nu är de vädjar till. Kom igen, om ni nu ska använda er celibritet för att påverka, gör det i något som faktiskt kan ha en effekt på samhället. Uttala er i frågor om trafficking, ett bra tillfälle hade varit senaste fotbolls-VM, uttala er i frågor om flyktingmottagning, speciellt David Beckham skulle kanske kunna göra en skillnad i England som håller på att bli hjärntvättat.

Det är så mycket lättare att spela hjälte när det handlar om en liten femårig flicka. Så ansvarslöst och härligt. Man behöver inte ta i några jobbiga frågor, behöver inte få någon skit under sina naglar alls. Genom att uttala sig några minuter i media lyckas kändisarna vinna den sympati de behöver för att perfekt kunna balansera sin image för ungefär ett års tid. Sedan kanske någon annan unge blir kidnappad eller någon hund tvingas amputera ett ben eller något.

En knös från Skottland har utlovat en belöning på 13 miljoner kronor till den som kan ge information som leder fram till flickan. Han förfärades över att ingen tidigare erbjudit en hittelön. Det dör 30 000 barn varje dag av svält - undra vilka som bäst är behöver 13 mljoner? Och när förfäras knösen från Skottland över de barnen?

Jag äcklas av den här historien. Man förleds att tro att människorna är empatiska och godhjärtade, att alla har en stark medkänsla för föräldrarna och flickan, att det mänskliga hjärtat inte klarar av en sådan här händelse utan att bli upprört. Dessvärre är det precis tvärtom. Det här visar hur fatalt simpelt det mänskliga hjärtat är. Hur enkelt vi kan visa vår empati och spela hjältar så länge vi inte behöver skita ner oss. Så länge vi kan titta på en bild av gråtandes föräldrar från vår tv-soffa och oja oss och rynka på pannan, så länge som det är så lätt kan människan vara god. Men så fort det bli mer komplext, så fort det blir politiskt krångligt eller obehagligt, så fort det krävs att vi faktiskt sätter oss in något och handlar, tar ställning, då drar folk öronen åt sig, stänger sina dörrar, släcker ljuset så att de som har det jobbigt ska tro att ingen är hemma. Att vi egentligen bryr oss, men det var lite mycket på jobbet idag bara.

Ett tag trodde jag fortfarande att människan inte var så jävla enkelspårig och lättflirtad. Tyvärr är det så.

Jag är så jävla ball! Gick till tesco för att köpa lite frukt och när jag kom ut hörde jag queen från den lokala puben här och kände att, fan, dit vill jag gå! Så jag gick hem, bytte om på två sekunder och gick dit själv! Efter att ha lyssnat på killen som spelade massa bra covers i ungefär tjugo minuter hade jag helt plötsligt två pints ståendes i baren som några hade köpt till mig! Sedan började jag prata med massa människor och jag blev kvar långt efter puben hade stängt. Och jag kunde inte sluta le för det var så roligt, sån fruktansvärd ego-kick!

Något som är mindre kul är att Jenny åker på söndag. Kommer sakna henne massor. Imorgon har vi en avskedsfest för henne och på lördag tittar vi på schalgerfinalen och super henne under bordet. Men vi kommer sakna dig Jenny!

Jag är så oerört förfinad. Har en liten suppé i min säng beståendes av kronärtskockor, getost, morötter och guacumole. Ofattbart sofistikerat. Tänker även stora tankar som att jag kanske skulle förvandla min brors studentmottagning till en välkommen-hem-fest för mig själv. Skulle ju vara optimalt faktiskt: buffé, fri bar och öpet hus - bara för alla mina kompisar att stiga på. Tål att tänkas på.

Imorgon bär det av till London. Då det kom sig att vi stannar två nätter besämde vi oss för att dela på en resväska. Efter mycket konfunderande rationaliserade vi bort två tandkrämstuber, duschcremér och deodorater i sann nu-delar-vi-på-allt-för-att-klara-oss-anda för att sedan mycket konsekvent packa ner minst ett par extra skor var (jag två), fem olika outfiter och diverse andra nödvändigheter. Vi även stora problem till en början med klädvalet eftersom vi ju inte kunde förutspå vädret, tills Julia kom på den brillianta idén att vi skulle kunna titta på en väderprognos. Ibland är det tur att man har tre hjärnor, vet inte hur Julia och jag enbart ska klara oss på två när Jenny åker.

Håller för övrigt på att utveckla oroande Louise-tendenser. Kommer till skolan i torsdags, glad i hågen och helt bekymmersfri (det där var en lögn, i alla fall bekymmersfri för några minuter), möter Julia som visar mig ett sms hon fått natten innan av Rob, som i sin tur har pratat med barpersonalen på en av pubarna som gästades kvällen innan  och som  vill meddela att de har hittat min mobil. Och jag hade inte ens insett att min mobil var borta.  Skärpning. 

Hade en mycket trevlig eftermiddag/kväll på Browns i söndags. Började med en öl i solen på trappan och slutade med heta diskussioner om darwinismen. Dess emellan hade ett antal öl, strawberry daquaries och en ankmiddag hunnit slinka ner i varierat sällskap. Har snott bilder från Julia så här kan ni ser hur kvällen utvecklades!

Jag tror att jag har ett ganska stort behov av att få vara ensam ibland. Försökte sitta lite i solen och bara läsa en bok idag, men det kommer alltid någon som ska försöka vara trevlig och fråga vad man läser eller säga något lustigt. Jag orkar inte ens svara tillslut, bara håller upp boken så att titeln syns och nickar lite. Det är inte mycket som behövs, men några timmar av stilhet och tystnad hade inte suttit helt fel (shit nu låter jag som en kärring igen, aja, jag löser i alla fall inte suduko)
.