Att gå ner på livet

Eftersom ungefär alla här går till samma gym blir gymet lite som att gå till puben. Man går med några kompisar, träffar några andra, stöter på one-night-stands. Vänta lite, var det där sista verkligen nödvändigt? Finns det inga platser kvar där man bara kan få vara ensam och svettig? Vänta lite igen, det där lät ju ännu värre. Som att jag lika väl skulle kunna smörja in hela min kropp i glidmedel och låsa in mig ensam i mitt rum. Nej nu börjar det gå alldelles för långt.

Pratade med Madde idag om vilka kroppsdelar man skulle vara villig att offra för att förbättra andra. Madde funderade först på att offra sin lillnagel för att få längre hår. Jag påpekade att hon nog skulle få betala ett lite mer proportioneligt pris, varpå hon drog till med (på förslag av pojkvännen) några tänder också, dem som sitter längst in i munnen. Jag skulle nog börja med att offra allt hår som jag ändå rakar bort. Sedan kanske jag skulle kunna offra några födelsemärken. Resten av kroppsdelarna känns dock lite svårare att ge ifrån sig. De bildar liksom en helhet. I och för sig, om man offrade till exempel båda lilltårna så skulle det kanske inte synas så mycket så länge det var symetriskt. Det resonemanget går dock inte att dra så långt - även om man offrade båda sina armar så skulle det nog märkas, symetrin till trots. Nä, det är nog bäst att behålla allt intakt så länge det går.