Att gå ner på livet

Det är lustigt hur dramatiskt och frekvent ens självbild ändras när man skriver uppsats. Ena sekunden går tankarna såhär: "Det här kommer aldrig att gå, vad har jag gett mig in på, jag hatar mig själv." För att i nästa sekund bytas mot: "Jag är ett geni! Fan va smart jag är, så uppenbart allt blev nu!". För att ytterligare någon sekund senare ändras till: "Nej, kanske inte. Jag måste nog vara dum i huvudet, klart att det inte kan fungera så." Så om jag inte får ihop en uppsats kan jag i alla fall glädja mig åt att jag fått schizofreni. Alltid något.

Varje gång jag stöter på en av mina korridorre i köket ska hon påpeka något om mitt utseende. Eftersom jag sedan Australien haft en allt mer avtagande solbränna är det denna hudtonsförändring som varit centrum för hennes uppmärksamhet ett bra tag nu. Det driver mig till vansinne. Hon påpekar varje förändring, varje liten del av solbrännans förtynande. Och varje gång med samma förvåning i rösten. Som om det vore ett biologiskt mirakel. Som om mitt skinn var magiskt. Idag fick jag nog av dessa dumheter. Jag orkar faktiskt inte stå till svars för min hudfärg längre. Så jag drämde till med "Du vet, jag är faktiskt vit." Då blev hon allt tyst.