Att gå ner på livet

Så har två veckor passerat förbi i förenade konungariket, passerat förbi som ett lätt dimmoln av corona, marlboro och sömnlöshet. Jag blir bara fetare och fetare och mer alkoliserad för varje dag som går. Denna vecka har jag lyckats hålla mig nykter två dagar (eller tekniskt sett en dag, den här dagen är ju inte avklarad än). Jag är faktiskt imponerad över att jag fortfarande är vid liv och har alla kroppsdelar kvar på sina platser. Gårdagen spenderades i vilket fall i Exeter, i det goda sällskapet av Ken. Kvällen slutade med att vi var tre göteborgare som tjötade så mycket att personalen fick jaga ut oss en halvtimme efter stägning. Så kan det gå!

Något som börjar bli riktigt frustrerande är språket. Självklart blir jag bättre och bättre på engelska, men de konversationen jag vill föra med folk som jag lär känna bättre och bättre blir mer och mer "komplicerade". Att inte hitta rätt ord, eller att inte kunna nyansera sitt språk, är fruktansvärt frustrerande. Därför var det ganska skönt att gårdagen slutade med hetska diskussioner på svenska, för jag känner mig så oerhört begränsad med engelskan. Detta gör mig dock sjukligt motiverad att lära mig mer och jag har verkligen utvecklat ett genuint intresse för språket. Av den anlendingen är det nog bäst att jag tar mig en tupplur nu så att jag kan göra min läxa odentligt!