Att gå ner på livet

Jag är en sån jävla kärring. Sitter och lyssnar på Barry White och njuter faktiskt av det. Vet inte vad jag ska skylla på den här gången. Kanske att jag blev lite deppig av Brokeback mountain som jag lyckades se en andra gång utan att fälla i princip en enda tår (sist jag såg den storlipade jag en halvtimme efter filmen var slut...). Känner mig lite ensam också. Insåg att det är rätt illa när man inte ens lyckas dricka upp ett mjölkpaket ensam innan datumet har gått ut. Snart är det dock Sex and the City och då kan man få lite singelkvinna-självförtroende. Ska fan bli som Samantha. Ha!

Lyckades för övrigt inte se på Love Actually i går kväll. Visade sig att filmen jag laddat ner var dubbad på nåt jävla sydeuropeiskt skitspråk som jag inte fattade ett skit av. Rätt irriterande. Såg den i morse istället. Den var dock helt utan text, vilket ju inte gör något eftersom filmen är på engelska, men i vissa sekvenser pratar ju Colin Firths tjej på portugisiska och då hade det ju suttit fint med lite översättning. I och för sig har jag sett filmen så många gånger att jag vet vad dem säger. Började till och med skratta lite trots att jag inte förstod ett ord! Aja, nu ska jag nog lyssna lite mer på Barry White. Käft! Jag är en kärring om jag vill det!