Att gå ner på livet

Hihi. Skulle ut och shoppa med pappa idag var planen, men han sköt upp det hela ytterliggare. Så jag beslöt mig för att trotsa en tom plånbok och bege mig ut själv. Varför? För jag klarar helt enkelt inte av en till dag utan att få shoppa. Det var enbart för mitt sinnes välbefinnande jag har spenderat tre timmar på stan. Underbart var det, det var så längesedan jag shoppade. Underbart.

Annars blir jag bara mer och mer galen. Och allt är enbart jobbets fel. Under de senaste fyra timmarna av arbete hann följande försigå i mitt huvud: jag hittade på små historier om folk som passerade, jag funderade på att hitta på saker om om folk jag känner så att när de kommer fram till mig skulle jag gratulera dem till olika saker som bröllop, barn, etc. (jag satte dock inte denna plan i verket, som tur är), jag berättar roliga historier för mig själv i huvudet (ett tag funderade jag på att börja vandra runt i en cirkel för att slippa stå still, men detta i kombination med fnitter pga. skämt i mitt huvud hade nog sänt mig raka vägen till Lillhagen). Tillsist funderade jag på om jag inte skulle ta och flippa ut och då snackar jag en ordentlig jävla utflippning; sätta på "walking on sunshine" i huvudet och börja dansa till denna runt hel NK, springa upp och ner i rulltrapporna, även åt motsatta hållet, gå in i affärerna och sno saker (som hattar, kuddar att kasta på folk, illrött läppstift) och el grande finale skulle vara när jag slänger mig ner från högsta våningen, fångar en av vimplarna och glider ner till entrén där jag landar på knäna och avslutar med lite lätt headbangande. Jag måste byta jobb.