Att gå ner på livet

Hade stor diskussion med mamma idag på väg hem från Marstrand om vilken tid vi skulle åka till stranden. Jag tyckte att vi kunde bestämma att vi åker senast halv tolv. Det tyckte mamma var jobbigt. Tänk om man vaknar senare? Tänk om man somnar om? Ja, men då kanske du kan låta bli att somna om, försökte jag. Det tyckte mamma lät jobbigt. Jag försökte med argumentet att det är ju skönt att kunna planera sin förmiddag. Och man vill ju gärna ha en liten bit klippa att ligga på innan allt blir fullt. En parkeringplats vore inte helt fel heller. Men nej, mamma tyckte det var jobbigt att kunna få sova så länge hon ville. Jag börjar blir alldelles för vuxen...

Jag har försökt fly från min lägenhet några dagar och bosatt mig hos pappa där jag bland annat har lekt mamma och lagat mat åt min bror och min plastbror (underbart uttryck. Som om han vore en liten legofigur.). Har känt mig mycket vuxen, en känsla som abrupt försvann när jag åter kom hem och insåg varför jag varit så ivrig att lämna mitt hem. Jag försöker alltid upprätthålla en bild av mig själv som ordningsam. Framhåller jag att jag tycker ju om att ha det ordning, jag trivs helt enkelt inte med oordning. Det må vara sant. Men det ändrar inte det faktum att min lägenhet håller på att bli en sanitär olägenhet. Borde kanske tänka på att försöka upprätthålla min ordningsamma image även för mig själv och inte bara för folk som aldrig satt sin fot i ett rum jag varit bosatt i.
Malmö var trevligt i alla fall! Löpte lite amok med min nya kamera också...;P