Att gå ner på livet

Har precis titta på En prinsessas dagbok 2. När prinsessan ger tiaror till dem föräldrarlösa barnen sitter min ena hjärnhalva och skäms över att jag underlåter mig att ens fortsätta titta. Min andra halva är så rörd att den vill börja lipa av lycka. Vilken sida vinner? Jodå, jag sitter där i soffan och gråter till En prinsessas dagbok 2. Är det nog här? Nejdå. Hon ska ju gifta sig också. Hon vill inte ens gifta sig. Det är typ det filmen handlar om (tror jag, det framgår inte så tydligt). Men jag är inte så nogräknad. Bröllop som bröllop. Så sitter jag där och lipar för andra gången till En prinsessas dagbok 2. Jag borde hjärnröntgas.

Jag har gått ner en massa i vikt utan att märka det. Sedan jag kom hem har folk påpekat att jag är brun och smal. Två egenskaper jag i vanliga fall har mycket bra koll på om jag för tillfället besitter. Nu känner jag mig mest uppsvälld och hängig. Men jeansen ljuger inte, kilona är borta. Det är egentligen surt. Här bantar man titt som tätt, svettas på gymet, räknar kalorier, avstår från öl och godis, smetar in sig med brun-utan-sol, utsätter sig för cancer-strålning, etc. etc. Så när något väl händer, då märker man det inte ens. Inte har det föregåtts av någon speciell anstränging heller. Blir nästan lite rädd för att jag kommer gå upp i vikt om jag ändrar någonting över huvud taget nu. Tänker att om jag bara lever på exakt samma sätt som nu så kommer jag stanna i den här vikten. Är nästan rädd för att gå till gymet. Det kanske blir någon konstig motsatseffekt, att jag bara kan gå ner i vikt om jag inte försöker. Fan vad jobbigt det blev nu.