Att gå ner på livet

Nu är äntligen Sex and the City filmen här! Filmen ställer mig dock inför ett antal dilemman. Till exempel har Sveriges Hans Wiklund hårt kritiserat den för att vara bakåtsträvande i kvinnokampen, ett uttalande som i sin tur starkt kritiserades av bland andra Ebba von Sydow. Jag vill ju verkligen inte tycka att SATC är antifeministiskt. Men jag kan heller inte ställa mig på samma sida som Ebba von Sydow. Vad det än gäller. Och innerst inne känner jag ju på mig att det inte är så speciellt feministiskt. Och jag vet att filmen uppmuntrar till orealitisk konsumtion. Men det hade ju varit tråkigt att titta på annars! Oj vad jag skäms för att jag tycker så. Dessutom förstår jag inte varför feminism alltid ska ställas i polemik till kärlek. Jag tänker i alla fall gå och se filmen illa kvickt. Och jag kommer förmodligen att vara lika mycket feminist innan som efter.

Det här med snabb viktminskning visar sig vara jobbigare än vad man kan tro. När man är tjock kan saker och ting i alla fall bara bli bättre. När man är smal kan dem bara bli värre. Att unna sig något fett nät man redan är tjock är ju bara att behålla status quo. Att göra detsamma när man är smal är att rasera en hel kroppsform. Funderar på om jag bara ska ha det jävligt gött ett tag och äta upp mina förlorade kilon så att jag slipper tänka på det här längre. Verkar onekligen lockande.