Att gå ner på livet

Visste ni förresten att på Isle of Man har katterna inga svansar? Min första reaktion till detta var; varför berättade ingen detta för Pelle-svanslös? Varför lät de honom gå omkring och vara mobbad i ovetskap om denna räddning? Så ofärskämt grymt. Jag tycker genast att en ny bok om Pelle-svanslös bör skrivas, för allas vår trevnad.

Funderar helt seriöst på att skolka imorgon (gud vilket underbart ord det är: från att ha varit så coolt till att bli så töntigt, att livet kan vara så föränderligt). Jag förstår verkligen ingenting av texten vi ska läsa till seminariet och vanligtvis måste alla säga åtminstone något. Säkerligen kommer jag inte att förstå något av vad de andra säger så det kommer bara vara slöseri med tid. Det finns så mycket annat jag vill/borde läsa istället. Plus att jag behöver sova ut (okej, det börjar inte förrän ett, men om jag ska gå så måste jag gå upp tidigare för att läsa texten igen). Ni inser att detta bara är min inre monolog för att rättfärdiga skolket? Om någon har några fler undanflykter att bidra med så välkomnas sådana! I och för sig börjar detta ungefär likna rättfärdigandet av att äta choklad. Har man väl börjat väga för- och motargumenten i hjärnan så vet man liksom att man kommer att äta chokladen tillslut. Det kan kanske bero på att det alltid är mer positivt att äta choklad än vad det är negativt. Jag tror snarare, i båda fallen choklad och skolk, att man alltid tillåter argumenten för det man vill att väga tyngre. Och där har vi den (ir)rationella människan. Det kanske jag kan säga på seminariet imorgon. Så kan jag bjuda alla på choklad som illustration. Om jag nu ska gå...