Att gå ner på livet

Göteborgs Posten har fått kritik därför att de publicerat en bild på Daniel Westling då han rättar till byxorna. Förnedrande, tycker vissa. "Hur kan ni välja en bild på Daniel där han framstår som en sån obelevad man", tycker andra. Ja det är minst sagt chockerande måste man ju medge. Så fruktansvärt obelevat och ohövligt att rätta till byxorna! Vi vill inte ha en prins i det här landet som beter sig så obelevat. Och om vi har det så vill vi åtminstone inte ha det på bild. Tänk om framtida generationer får reda på vilken obelevad prins vi hade! Vad kommr det att säga om oss? Att ingen kunde ha belevenhet nog att låta byxorna halka ner?



Bild från GP.se.

För övrigt är jag så svensk när jag är utomlands. Det man inte kan få vill man och får göra själv. Idag lagade jag följaktligen köttbullar, potatismos, gräddsås med lingonsylt (smugglad från Sverige). Jag har aldrig haft lingonsylt i mitt hem förrut.

Jag tror att det kommer en punkt i alla liv då man tänker: "Om jag tar bort den torkade disken ifrån diskstället innan jag börjar diska så kommer den nydiskade disken att få plats." Och detta är en viktig vändpunkt i livet. Från denna insikt följer flera tankar vars effekt inte går att förminska. Sådana är till exempel: "Om jag tömmer papperskorgen när den är full istället för att fortsätta att kasta saker i den så kommer den inte att svämma över." eller (och när man har nått denna tanken tror jag att man är nära fullbordning) "Om jag lägger tillbaka de rena kläderna i garderoben, samt lägger de smutsiga direkt i smutskorgen, så kommer jag att kunna gå på golvet utan att behöva hoppa över kläder." Dessa är inga "aha"-upplevelser. De kommer inte alla på en gång (herregud vilken shock det hade varit!), utan smyger på en succesivt och relativt smärtfritt. Det är bara helt lugna och sansade noteringar. Men de förändrar ens liv in i grunden.

Är det förresten inte konstigt hur halv-vegetarianer hela tiden blir kritiserade för inkonsistens? Alltså, om någon till exempel inte äter kött eller fågel, men fisk, då får de stå till svars med en gång till varför de inte betraktar fiskar som lika värdiga som kycklingar eller grisar. Denna kritik kommer från både vegetarianer och köttätare. Vegetarianens kritik är väl befogad - men hade samma vegetarian kritiserat en köttätare för att, inte nog med att neglegera fiskarnas värde, också glatt mumsar i sig kycklingar och grisar? Och från köttätarens sida är det än mer obegripligt; de äter ju i alla fall inte alla djur som köttätaren! Varför kommer köttätaren lindrigare undan än enbart-fiskätaren? Är det bättre att vara konsistent omoralisk än inkonsistent moralisk? Bättre att diskriminera alla än bara några? Bättre att mörda alla än bara ett fåtal? Ja, enligt denna logiken så är det ju det: man är visserligen en mördare men man har en tydlig och konsistent moral!

Som bara för att belysa mitt föregående inlägg utspelade sig precis följande diskussion i köket:

- Har du haft lektioner idag? frågar korridorare.
- Jag är student. Vissa dagar har jag lektioner, andra inte. Vad gör det för skillnad för dig? Hur skulle information om jag har haft lektion en viss dag eller inte på något sätt kunna tillföra något som helst i ditt liv? Vad exakt är det du vill komma fram till genom att undersöka huruvida jag, just idag, har haft lektioner eller inte? Varför kan du inte bara vara tyst? sa jag inte.
- Ja, har du? sa jag däremot.

Sedan följde än än mer bisarr konversation.

- Tycker du om gitarr? frågar korridorare angående att U2 spelar på Brit Awards.
- Eh, tja, jag tycker ju om musik, försöker jag.
- Har du prövat det där, maruijana? frågar korridorare helt plöstligt.
- Eh, ja, det har väl hänt, säger jag.
- Gitarrister tar det hela tiden. Dem måste ha det, säger korridorare.
-  Ehm, dem måste nog inte ha det. Dem kanske vill ha det. Men inte alla...
- Hihi, okej, jag vet inte, någon sa det till mig bara.

Hon kanske borde kolla upp sina källor lite bättre. Eller åtminstone bespara mig dessa sporadiska uttalanden.

Idag ska jag börja mitt nya ekonomiska liv. Den största förändringen går ut på att jag ska göra mina egna lunchmackor. Jag är oerhört exalterad över detta. Det fullkomligt sprudlar av kreativa och kulinariska men ändock ekonomiska smörgåsidéer i mitt huvud. Så gott, så billigt, men också så roligt!

Jag önskar dock att jag slapp dela kök med någon. Jag orkar faktiskt inte engagera mig i någon slags konversation så fort jag ska laga mat. Mina korridorare verkar dock känna sig tvingade att krysta fram något slags samtalsämne så fort vi är i köket samtidigt. Som att de har köpt en ny mobiltelefon. Jaha, vad får dig att tro att jag skulle vilja höra om det? Eller att det är curry i deras mat. Faktiskt, lägger de gärna till. Okej, ni är från Indien, jag fattar att det är curry i er mat. Jag bryr mig inte. Jag vill inte veta. Det är helt irrelevant information som inte tillför något till mitt liv utan bara tar en massa onödigt plats i min hjärna och sedan måste jag gå runt och veta alla dem här sakerna. Jag ser det som en inskränkning på min frihet att irrelevant fakta tvingas på mig.

Har precis varit på en föreläsning om Descartes och två, mycket okända, kvinnliga samtida kritiker av honom. Descartes dog som kanske bekant i Sverige, till följ av att drottning Kristina tvingade honom att gå upp extremt tidigt varje dag. Som någon poängterade, inte undra på att filosofi drar till sig personer med väldigt, ska vi säga avslappnad, inställning till arbetsrutnier, när en av filosofins främsta figurer bokstavligt talat dog av att gå upp tidigt på mornarna.

För övrigt är jag mycket nöjd med att ha överlevt årets alla hjärtans dag utan några fadäser alls. Tidigare år har denna dag visat sig vara till stora problem, framförallt i kombination med alkohol. I år dracks dock, i vetskap om detta, ingen alkohol alls (däremot åts det kopiösa mängder choklad) och det hela gick relativt smärtfritt (förutom viss magknip pga. nämnda choklad). Jag ser detta som ett enormt bevis på karaktärsstyrka (bortsett från chokladen då. (Fast det var ett jävla tjat om den där chokladen. Mådde visserligen rättså dåligt efter konsumerandet men herregud, det var ju alla hjärtans dag - det är meningen att man ska må dåligt.))

Det hela började som ett oskyldigt semlebak. Men utvecklades helt oplanerat till storstädning. Men oj oj oj vad bra det känns att ha städat hela köket! Och dessutom bakat semlor! Mina korridorare kommer att älska mig. Mer, alltså.

Traskade ner för att köpa sushi förut. Det var stängt, och på dörren satt en lapp som sa att det var stängt på grund av vädret. Jaha, men någon lyckades minsann traska dit för att sätta lappen. Smitare.

Okej, så min ex-pojkvän har gått med i någon slags sexkult och bor för tillfället på deras kursanläggning. Detta ger upphov till en uppenbar raggningsreplik, nämligen: "Jag var ihop med en kille, sedan gick han med i en sexkult." Frågan är bara om det verkligen är en så bra replik, eftersom det också kan reflektera tillbaka negativt på mig, typ "Vad fan gjorde du med honom som drev honom till detta?". Nu fråntar jag mig allt ansvar från detta smått chockerande beteende, men faktum kvarstår att få människor har pojkvänner som efter avslutat förhållande ansluter sig till en sexkult. Vilket också är lite smått mystifierande. Och äckligt.

Från en sak till en annan...Vårt brandalarm i köket piper efter nya batterier, men ingen av oss orkar göra något åt det. Vi vämner det inte ens sinsemellan trots det uppenbara pipandet, därför att vi vet att så fort vi börjar prata om det måste vi göra något åt det. Dock lite dumt om lathet förorsakar brand. Vi är dock inte så lata att vi inte längre orkar använda konventionella metoder för att ha sex - gå till krogen och ragga.