Att gå ner på livet

Då jag de senaste veckorna genommgått något av en ofrivillig, men ytterst kraftig, politiskt identitetsmässig kris, var det skönt att komma hem till Jenny och inse att jag inte är den enda drabbade. Jag pratar om Kristdemokraternas valrörelse. Det är alltifrån Göran Hägglunds charm och ryggmärgsförsvar av romernas rättigheter, till dem snygga valaffischerna. Det är som en enorm dragningskraft av kristen frälsning som dragit över mitt klena irrationella hjärta. När vi resonerade lite och insåg att risken att rösta in en abortmotståndare är övervägande kändes det hela dock lite olustigt. Å andra sidan är ju affischerna väldigt väldigt snygga.

Idag har jag återvunnit tidningar. Jag fick faktiskt med mig alla i ett svep: ett gäng över axel i en ikea-påse och två stora kassar i vardera arm. Varje gång tänker jag att om jag hade gjort detta med lite mera regelbundenhet så hade det inte varit så jobbigt. Och varje gång påsen blir full hemma fortsätter jag att skapa ett tidningsberg. När berget svämmar över och tidingarna underst börjat gulna ställer jag helt enkelt en ny påse bredvid. När den är full kan man börja bygga ett gemensamt berg av de båda högarna som nu fått en stabilare bas. Och så kan man egentligen hålla på i all evighet. Vi någon punkt börjar berget dock växa sig högre än soffan, vilket medför att man ser alla tidningar från alla vinklar i lägenheten. Då börjar det bli lite jobbigt, eftersom det konstant påminner mig om min lathet, och jag vill helst uppräthålla en annan image även inför mig själv. Så egentligen är det självförnekelsen som tillslut gör att jag släpar hela det satans berget ner till återvinningen, med ikea-kassen skärandes in i axeln.