Att gå ner på livet

Det är bara under en middag med 45 judar man kan finna sig själv i en evighetslång, men dock så högljudd, allsång. Jag tror att det sjöngs i säkert en halvtimme, ackopanjerat av klappande, bankande på bordet etc. Ett kritiskt läge uppstod dock vi en punkt då det verkade som om vi vår reportoar nått sitt slut. "Fan", tänkte hela sällskapet "Vi kan inga fler sånger på hebreiska....Men vi måste ju sjunga....Låt oss sjunga I will survive!" Så kom det sig att hela skaran brast ut i I will survive, mycket högljutt och euntusiastiskt.

Ett tag trodde vi nästan att polisen skulle storma in så högljudda vi var. Men det finurliga med att bara vara judar är att man kan komma undan med rätt mycket enbart genom att nämna Förintelsen, så det hade inte gjort så mycket. "Ni borde nog sänka ljudvolymen lite" "Ah, men du ser, Förintelsen". Eller, "Det är förbjudet att röka inomhus" "Jo men du vet, Förintelsen". Det finns liksom inget mottargument. Man kan göra vad som helst.

Det är lustigt hur dramatiskt och frekvent ens självbild ändras när man skriver uppsats. Ena sekunden går tankarna såhär: "Det här kommer aldrig att gå, vad har jag gett mig in på, jag hatar mig själv." För att i nästa sekund bytas mot: "Jag är ett geni! Fan va smart jag är, så uppenbart allt blev nu!". För att ytterligare någon sekund senare ändras till: "Nej, kanske inte. Jag måste nog vara dum i huvudet, klart att det inte kan fungera så." Så om jag inte får ihop en uppsats kan jag i alla fall glädja mig åt att jag fått schizofreni. Alltid något.

Varje gång jag stöter på en av mina korridorre i köket ska hon påpeka något om mitt utseende. Eftersom jag sedan Australien haft en allt mer avtagande solbränna är det denna hudtonsförändring som varit centrum för hennes uppmärksamhet ett bra tag nu. Det driver mig till vansinne. Hon påpekar varje förändring, varje liten del av solbrännans förtynande. Och varje gång med samma förvåning i rösten. Som om det vore ett biologiskt mirakel. Som om mitt skinn var magiskt. Idag fick jag nog av dessa dumheter. Jag orkar faktiskt inte stå till svars för min hudfärg längre. Så jag drämde till med "Du vet, jag är faktiskt vit." Då blev hon allt tyst.

Det är konstigt hur man ibland förväntas att ha åsikter om något totalt godtyckligt. Som idag då jag fick ett mail från min bostadsförening, där jag inte ens bor för tillfället, om vilken färg den nya randen på väggarna i trappuppgången skulle ha. Bifogat fanns en pdf-fil med tre olika förslag - röd, grön eller gul. Herregud, tänkte jag. Vem fan bryr sig. Men jag öppnade ändå pliktskyldigt filen. Den röda var väl okej. Ja den gröna med. Suck vad meningslöst detta är. Nej men herregud vad ful den gula var! Usch! Måste nog maila föreningen och säga att de verkligen inte kan använda den gula. Frågan är vilken som är bäst mellan den röda och den gröna nu. Den gröna är lite stiligare. Den röda lite mer ett säkert kort, å andra sidan också lite tråkig. Den är liksom lite mer vinröd, medan den gröna är alldeles klargrön. Men nej fy jag kan inte ens titta på den gula så ful den är. Och vips hade jag utvecklat väldigt starka åsikter om färgen på den nya randen i trappuppgången i bostadsförättsföreningen där jag inte bor. Inte undra på att folk blir terrorister.

För övrigt önskar jag ibland att jag vore en man. Men bara för att jag i sådana fall skulle kunna se ut som Russell Brand.

Nu har Blondinbella åkt ut Let's Dance. Men hon misströstar inte. Nej, nu ska hon köpa en BMW Z4 istället. Good for her.

Jag fullständigt slaktade min uppsats igår. Strök en sådär 4-5000 ord. Pennan bara ven över pappret. Ungefär så nära en massmördare jag någonsin kommer att komma. Och det kändes rätt bra i mördarvenen.

Jag fick precis ett mail där någon eftersökte överviktiga kvinnor för att delta i en undersökning som inkluderade minst två besök hos gynekologen. 1) Varför fick jag detta mail? Någon som tycker att jag är fet? Ha? Ha? 2) Varför skulle jag gå till gynekologen mer än nödvändigt utan att få betalt? När det dessutom är på grund av att jag är fet? Lycka till att rekrytera flk till den undersökningen säger jag bara. Idioter.

Ska nog för övrigt inte skriva i min uppsats att heterosexualitet är onaturligt. Hur feministisk man är så får man nog ändå medge att det ligger något naturligt i det konceptet. Om än väldigt lite. Så synd bara, det hade varit så mycket lättare att argumentera annars.

Har bytt förälder nu, vilket drastiskt har minskat tonårsutbrotten för ett tag i alla fall. Nu är det dock helt nya regler att komma ihåg att följa. Den svåraste är att inte gå på mattfransarna. Vissa kan bara inte gå över mattfransarna. Jag gör mitt bästa.

Jag verkar helt oförväntat ha förvandlats till en språkpolisernas största fiende. Helt plötsligt finner jag mig i hetska debatter om språklig korrekthet där jag passionerat försvarar alla möjliga sorters grammatiska fel och förordar en fullständigt släpphänt behandling av vårt språk. Det är konstigt, för jag hatar när folk säger eller skriver fel. Jag är nog schizofren ändå. När allt kommer omkring.

(Lägg för övrigt märke till i rubriken de fantastiska ord svenska språket skapar i sitt korståg mot särskrivning.)

Snart hemma efter tre veckor i Australien. Ska bli skönt att slippa dela rum med två killar. Det är lustigt när man delar rum med andra att man alltid måste deklarera vad man ska göra innan man går på toaletten. Det uppstår liksom någon slags rangordning om vad som har företräde, beräknat på en formel där tid för utförande och brådska balanseras. Ska bli skönt att slippa.

Något annat som ska bli skönt att slippa är mig själv i närvaron av föräldrar. Helt plötsligt förvandlas jag till en tonåring igen och får helt oberäknerliga tonårsutbrott. Som om hormonerna känner igen sig och smyger tillbaka till sin igenkännbara miljö. Deras syre är föräldrartjat, deras föda syskonkärlek. Plötsligt finner man sitt temperament helt okontrollerbart och man deltar i konversationer på nivån "Menvar du är ju helt jävla hysterisk!", "Du är helt jävla hysterisk!". Sedan måste man dock rationalisera sitt beteende - stoltheten tillåter inga ursäkter. Istället tvingas man låtasas att man hade helt legitima själ till sitt utbrott, att det är ett helt förnuftigt beteende och ett fullständigt rimligt sätt att uttrycka eventuellt missnöje på. Vilket naturligtvis får en att framstå som än mer tonårsaktig. Men det kan man inte heller erkänna. Så är man inne i samma gamla onda cirkel av okontrollerbara hormonutbrott följda av rationaliserande stolthet som i längden får ens föräldrar att fundera på att smyga i lugnande droger i maten och själv skulle man inte ha något alls emot om dem gjorde det. Suck.