Att gå ner på livet

Jag ska naturligtvis inte träffa ex-pojkvännen igår utan imån. Jag är mycket förvirrad idag. Har inte gjort alls på hela dagen. Det är inte bra för hjärnverksamheten, slöar ner den, om möjligt, även mer.

Har suttit och läst nästan hela min blogg. Jag är ganska rolig stundvis. Har ett litet ego-maraton idag. Går ganska bra, tycker snart om mig själv så mycket att kommer städa mitt rum åt mig själv. Fast inte riktigt.

Bra. Ska träffa ex-pojkvännen igår för första gången sedan vi gjorde slut och har ett jävla sugmärke på halsen. Ett sugmärke! Hur gammal är jag? Vet inte hur jag ska kunna åtgärda det här, med den nyinförskaffade solbrännan blir det lite knepigt att sminka över och vill ju hellre inte ha polo för då kommer just nämnda solbränna inte att syns alls. Suck.

Upptäckte precis att caféet här jag bor är stängt i en vecka framöver. Hur kan dem stänga det enda stället att köpa kaffe på inom rimligt avstånd mitt under pågående tentaperiod? Borde vara olagligt. Sitter nu bittert och dricker néskaffe. Urk.

Man skulle kunna tro att en solsemester i Afrika skulle vara avslappnande. Det ar en myt, det ar inte avslappnande nagonstans. Istallet ar det en standig kamp emot solbrannan. Det finns vissa saker man forvantas sta ut med nar man aker pa semester: somnlosa natter pga. sonderbranda axlar och, an otrevligare, orsnibbar, kliande myggbett, svett, fesljummet vatten etc. Men det finns en sak som aldrig nagonsin far handa, nagot som maste undvikas med alla medel: man far inte komma hem utan en ordentlig solbranna. Darav utsatter man sig for extrema mangder soljus, nar man hellre legat i skuggan och last, och vidtar storsta mojliga uppmarksamhet nar man smorjer in sig med solkram sa att varje flack pa kroppen inte skall vara insmord med en grad for stark solkram. Det ar inte avslappning, det ar hysteri och det ar en hysteri ingen kan fly undan.

Annars har min vaska inte dykt upp an och jag borjar inse att den heller inte komma att gora det. Befann mig i en smula komisk/skrack situation forsta dagen da tva man korde oss for att shoppa det nodvandigaste i Stone Town. For en sekund hade jag glomt av att jag var i Afrika och blev saledes en smula trumpen nar jag fann mig sjalv stirrandes pa ett par kopior av roda Calven Klein string medan fyra afrikanska man plus min pappa i sin tur stirrade pa mig och inte forstod min skepsis till dessa underklader. Det blev ingen shopping den dagen.  

Jag har alltid varit av åsikten att sushi är äckligt, mat ska vara tillagad (vilket kan tyckas vara ett konstigt ställningstagande från någon som älskar gravad lax och inlagd sill) och pinnar åt man med på stenåldern. Nu är det dock så att jag har börjat att verkligen tycka om sushi, ja man skulle nästan kunna tala om ett beroende. Problemet är att hur mycket jag än har försökt framhäva gaffeln och knivens förträfflighet så går det inte att äta sushi med dem. Och eftersom jag alltid har förkastat pinnar får jag nu äta med händerna, vilket ju är ganska ironiskt med tanke på mitt argument för att inte lära mig att äta med pinnar. Varje gång jag äter sushi nu är jag för lat för att orka lära mig att äta med pinnarna så vet inte hur jag ska kunna lösa det här problemet. Kanske ska öva på typ jordnötter.

Har kommit på varför jag har slut på pengar hela tiden. Jag har nämligen aldrig förstått konceptet spara, medan konceptet spendera har blivit som en drog. Har för tillfället det helt okej ställt på bankkontot och det enda jag kan tänka på är när och på vad jag ska spendera dem. Vill på något sätt bara göra av med dem så fort som möjligt, det känns liksom inte naturligt att ha pengar på kontot som inte spenderas just vid detta tillfälle. Så även om jag bara sitter hemma idag för att plugga försöker jag komma på olika sätt att göra av med pengar på; köpa mer kredit på skype, exklusiv take-away mat, kläder från internet, musik från iTunes... Tror jag ska sätta mig och meditera och acceptera det faktum att det är okej att ha pengar på sitt bankkonto.

En sista notering: Glömde mitt USB-minne smart nog på biblioteket igår så var tvungen att gå tillbaka. Förvånansvärt många studenter som sitter och pluggar där en lördagskväll vid tolv-snåret. Vad hände med det glamourösa studentlivet?

Ganska kul att se vad som hände när "is" togs bort ifrån Facebook-statusen. Så som alla har tjatat om att få bort det och så fortsätter varenda jävel att använda det. Tänk så kuvad man är, så formgiven. Om vi inte ens kan bryta en sådan vana, hur kan de då förvänta sig att vi ska kunna sluta röka eller sluta äta för mycket ost eller sluta sova för länge på mornarna. Verkar vara alldeles för mycket att begära.

Min granne kom precis och knackade på min dörr när jag hade gosat ner mig mig kex och ost och en film. Öppnade och undrade vad han ville, men han ville tydligen inget, bara säga hej när han kom hem. Sen när började vi gå in i varandras rum och säga hej så fort vi kom innanför dörren? Låt mig vara för fan, jag äter ost. Tur att jag får min egen kära lägenhet tillbaka snart...

Sex är ta mig fan den bästa terapi som finns. Kul är det också. Bara att titta ner ifrån sängen och se att det ligger ett öppnat kondompaket måste vara värt flera tusen i terapisessioner. Underligt hur simplistiskt naturligt man fungerar. Kanske är det inte sådär hemskt mycket som skiljer oss människor från djur ändå. Jag skulle tippa på att det är marginellt.

Lagade Boeuf Bourguingong (eller hur det nu stavas) ikväll. Det blev alldeles utsökt trots att det såg kritiskt ut vid ett läge: Hade inte ätit något på hela dagen och det tog över två timmar att laga, varpå jag hade gott om tid att slurka i mig resten av vinet som inte skulle i grytan (vilket var det mesta). Ni kan ju själva gissa vad som hände. I god tid till att löken skulle hackas upp var jag full. Ett under att jag inte hackade av mig fingrarna då jag glatt (och rökandes) hoppade omkring i köket till julmusik och puttrande grytor och kokande potatis. Men, som sagt, grytan blev utomordentligt smaskens!

Jag ringde en gång min telefonoperatör och frågade om de kunde spärra ett nummer för utgående samtal. Kvinnan i kundtjänst var mycket förvirrad och frågade om det inte var ingående samtal jag menade. Nej, sa jag, utgående. Jag vill att det ska vara omöjligt för mig att ringa detta numret. Kvinnan var fortfarande förvirrad och sa att hon bara kunde spärra nummer att ringa till min mobil, inte från. Tydligen utgår telefonbolagen från att man besitter någon slags självbehärskning. Det är inte fallet. Jag har försökt göra samma sak med Facebook nu, alltså spärra det från min sida, så att jag inte kan se en viss persons aktivitet. Det går tydligen inte heller. Återigen ska man besitta den här självbehärskningen. Jag bara undrar, var kommer den ifrån?

Har i alla fall varit någotsålunda diciplinerad idag och skrivit nästan halva min uppsats. Tog precis en paus för att spana in Idolfinalen som jag laddat ner. Bra final måste jag säga, bra att Marie vann också. Låten passade henne bättre än Amanda. Nu måste jag fortsätta på uppsatsen dock. Har varit för mycket smitande från den i helgen. Dumdidumdidum.

Vad underhållande jag måste vara att prata i telefon med eftersom mina kompisar känner behovet att ladda ner porr och titta på medan de pratar med mig. Eller det kanske snarare är så att jag sätter igång vissa vibbar? ;) Hm, har inte bestämt mig än om jag ska känna mig smickrad eller förolämpad.

Befinner mig annars i ett mycket kritiskt ekonomiskt läge just nu. Väntar på att mitt Ersasmus-stipendie ska trilla in på kontot, som enligt den mycket tillfredställande informationen ifrån Göteborgs universitet ska komma om någon/några veckor. Jag överlever någon (knappt) - inte några. Så om någon känner att de har några slantar för mycket på sina konton och dessutom känner sig lite extra generösa och skyldiga såhär i juletider: mitt konto skulle bli mycket lyckligt av lite sällskap av pengar!

Gick till biblioteket idag för att plugga, biblioteket som ligger i universitetsbyggnaden. Det fanns inget kaffe att köpa. Någonstans. I hela bygnaden. Hur kan de förvänta sig att studenter ska vilja plugga på söndagar om det inte finns något kaffe? Ledtråden kanske i och för sig ligger i "plugga på söndagar". Känns faktiskt vid närmare eftertanke inte speciellt naturligt. Det borde dock fortfarande vara olagligt att fylla byggnader med studenter utan att sälja kaffe.

Det har nu gått snart två veckor av singelskap och, än viktigare, celibat och jag börjar känna att det är dags för lite action. Vad händer då? Jo, jag får min mens. En vecka för tidigt. Höll på att börja gråta. Har universums förenade sexdistributörer gaddat ihop sig och bestämt att jag inte ska ha sex? I så fall tycker jag att de kan rikta sitt, obefogade, agg emot någon annan. Tack.

Varje dag är den bästa dagen av mitt liv. Det innebär att varje gång du möter mig, upplever jag den absolut bästa dagen av mitt liv. Tänk på det nästa gång du träffar mig.

Hittade ett gammalt mail jag skickat till en kompis under mitt forna singelliv och det fick mig genast på bättre humör. Fick mig att inse hur ombytlig man egentligen är som singel och att man kanske inte ska ta saker och ting på sådär hemskt stort allvar. Styket ur mailet visar också hur trivialt ens liv låter när det ska sammanfattas till vå meningar...

"Vet inte vad som hände med X, insåg väl att han bara är en stor kuk i kostym typ. En tråkis. Däremot händer det saker på Robfronten. Han har bland annat sagt att han älskar mig... Rätt jobbigt faktiskt, för vi kan typ inte ha ett förhållande eftersom ingen av oss är speciellt pigg på långdistans."

Laddar förresten ner en ny idol...rätt drygt. Fast har en maaaassa Sex and teh City så jag klarar mig ganska bra ändå. Behöver något snacks dock. Tjuvkikade i allas frysfack igår och fick mig en smärre chock: hela vår frys är fylld med Ben&Jerrys och Hägendaas glass. Så nu undrar jag om jag ska ansluta mig till denna skara glassfanatiker eller om jag istället ska köpa några gurkbitar med dip. Livets alla kval, jag säger då det.

Börjar få grava kontrollproblem. Jag verkar tycka att det är okej att spendera sina absolut sista pengar på ett par svindyra skor. Var ytterst nära att inhandla ett nytt par igår, men hindrades av det enkla faktum att det helt enkelt inte fanns tillräckligt med pengar på kortet. Och med tillräckligt menar jag inte så att jag klarar mig resten av månaden, utan jag menar att det inte fanns tillräckligt för att faktiskt kunna lösa ut skorna. Exlusiva skor är som en drog och jag vet varför; det spelar nämligen ingen roll hur fet man än är eller hur dålig ens hy än är - ett par Guess-skor kommer alltid se fantastiska ut på en. Vi får se vad som händer under julrean...

Kritiskt ögonblick idag när jag skulle smita iväg från andra föreläsningen och det var samma föreläsare som den innan. Den lilla nätta gruppen av fem elever och en lärare gick således i samlad trupp till föreläsning två medan jag panikartat försökte komma på något artigt sätt att dra mig undan på. Det gick tillslut och till min stora glädje var Idol nedladdat och klart när jag kom hem! Programhelvetet bröts dock mot slutet och fortsatte sedan med bild och ljud helt osynkat! Så om någon vet hur detta löses vänligen kontakta mig snarast!

Ps. Har importerat min blogg till Facebook nu...Jag vet, jag är ett tekniskt geni. Jo, det tål att upprepas faktiskt. Jag är framtiden. Wohooo!

Har insett att jag ser på det här med att bli dumpad ungefär som jag ser på bilolyckor. Det vill säga, det händer inte mig. Och även om det nu helt tekniskt sett har det, har jag bestämt mig för att fortsätta tänka på det sättet. Det vill säga, det har fortfarande inte hänt mig. Kalla det förträgning eller förnekelse, själv kallar jag det upprättelse. Upprättelse för mitt ego. Ingen, ingen, dumpar mig. Det enda de åstadkommer är att det går miste om ett jävligt roligt inslag i sitt liv, nämligen mig. Jag kanske låter väldigt ego för tillfället, men må så vara. Som sagt, det handlar om upprättelse. Jag menar inte att jag inte ska kunna få vara ledsen, vad jag menar är att ingen gör mig till ett offer. Sådetså.

Jag är dessutom ett helgon. Lagade precis mat år turken som jag hatar och satt och åt med honom i en timme. Har ju bestämt mig för att försöka vara lite snällare och lika bra att lägga in högsta växeln med en gång. Något prestigefyllt var det dock eftersom han alltid tjatar vilken bra kock jag är trots att han aldrig ätit något jag lagat. Maten blev dock utsökt. Har börjat inse att min matlagning faktiskt beror på att jag har viss talang och inte bara på slumpen längre. Som sagt, jag försöker spä på mitt ego lite. =)

Det finns bara en enda sak att göra när man har blivit dumpad. Det är att köpa svindyra skor. Och det är precis vad jag har gjort. Ett par alldelles nya Fornarina stövlar fast årets modell istället, som ju helt klart är strået vassare. Jag kan nu gå vidare i alla fall i sorgen över mina stövlar. Jag lovar att det var ett äkta luckorus att få lägga vantarna på dem nya bebisarna. Lade först undan dem för att se hur mycket pengar jag kunde lura mitt kort på och sprang sedan tillbaka till affären, prejade ner barnvagnar och lusar på vägen med brännande färska sedlar i plånboken och gick sedan lugnt ifrån affären omåttligt lycklig.

Detta kan låta lite självupptaget, men må så vara: I igår när jag var ute hände något väldigt konstigt. Jag blev hög på mig själv. Jag bestämde mig vid någon punkt för att inte vara ett offer av den anledningen att jag älskar mig själv för mycket och det blev som en drog. Kunde inte sluta le eller skratta eller känna att jorden finns till enbart för mig. Väldiigt underlig känsla.

Underligt hur tekniskt allting blev. Clara is no longer listed as in a relationship. Och så ett krossat hjärta vid sidan av. Sammanfattar det hela ganska bra i och för sig. Vi kanske inte ens behöver ha förhållanden i framtiden. Kan bara utryccka våra känslor i smileys och facebook-status. Kanske skulle bespara en en och en annan tår. Hoppas går ju.

Åh jag orkar verkligen inte med den här presentationen längre. Hatar EU. Jag kommer rösta för konstitutionen om så bara för att slippa kolla sitta och läsa tusen olika fördrag och direktiv som alla säger ungefär samma sak fast på olika (obegripliga) sätt och som det tar ungefär en miljard år att hitta. Usch.

För övrigt förstår jag mig inte på engelska tjejer. Dem går ut i mitten på november enbart iklädda små, små, shorts och en liten, liten topp. De har ingen jacka eller strumpbyxor eller någonting. Vet inte om det har missuppfattat vädret, de kanske tror att det är varmt ute. Det är det inte. Det är sjukt jävla kallt. Ursäkta om jag låter som en mormor men jag har inte förstått att det skulle vara sexigt att frysa. Har i alla fall aldrig hört om någon som går igång på gåshud.

Idag är officiell sorjedag. Idag dog mina fornarina stövlar. Eller egentligen dog dem i fredags, men de blev dödsförklarade idag. Det hela började när jag skulle stödja en något överförfriskad cillan ner för den relativt långa trappan utanför nattklubben Halo. Jag skötte inte mitt jobb så bra. Jag trillade nämligen ner för hela trappan själv istället. Och bröt av klacken på mina käraste stövlar. Och nu snackar vi hela jävla klacken, från hälen var den helt av. Den bara hängde och dinglade från en skinnslamsa av stöveln. Gick förtvivlad till skomakren idag och han skrattade mig rått i ansiket. Han frågade mig hur det ens var möjligt och om jag varit med i en bilcrash. Tog med mig skon hem ändå. Hade inte hjärta att slänga den. Börjar nästan, seriöst, gråta när jag se på den hela skon som är var och hur grymt snygg den är. På förslag från Louise skall det idag tillbringas en tyst minut för mina skor. Denna ska äga rum klockan 22:00 brittisk tid, 23:00 svensk. Jag ber er respektera detta.

Har nu pluggat i ungefär två timmar. Det enda jag har gjort är dock att öppna ett powerpoint dokument och öppna min anteckningsbok till rätt sida. Med den här takten blir jag kanske klar någon gång nästa millenium. Och då har EU:s medborgarskapsregler förmodligen modifierats en aningens. Slutsats: ingen idé att plugga.

Okej, nu har jag gjort att legitima saker som finns för att undvika att plugga. Jag har tvättat, lagat mat (mycket gott, thailändsk gryta), bakat lussekatter, gjort iq-test på internet och köpt kaffe. Och ja, att baka lussekatter är i allra högsta grad legitimt, det gäller ju att få in snitsen innan Lucia. Nu verkar det inte finnas någon återvända dock. Bara att sätta igång...

På fredag kommer Cillan och hälsar på mig! Då ska vi röja Leeds! Problemet med sängplats återstår dock. Har enbart en 90-säng, så det kan ju bli himla mysigt...=)

England är ett lustigt land. Igår var det bonfire night här. Då bränner de snubbar (inte riktiga då, på låtsas) på en jättejättestor brasa för att någon gubbe för några hundra år sedan misslyckades med att spränga deras parlament i luften. Så samlas alla runt den stora brasan, där de symboliskt har bränt ihjäl en människa, och tittar på fyrverikerier och andra trix man kan göra med ljus och eld. Vackert.

En annan lustig sak med England är deras besatthet av te. Det är väldigt viktigt med te för engelsmän och själva ritualen för hur denna dryck tillagas är allt ifrån trivial. Detta går att läsa på Wikipedia om hur man tillsätter mjölken i tet:  "In Britain and some Commonwealth countries, the order in which the milk and the tea enter the cup is often considered an indicator of social class Persons of working class background are supposedly more likely to add the milk first and pour the tea in afterwards, whereas persons of middle and upper class backgrounds are more likely to pour the tea in first and then add milk.". Det är alltså av yttersta vikt att man häller i mjölen på rätt sätt för att inte uppfattas som någon ovetandes arbetarklassslyngel. Jag som inte alls har mjölk i mitt te frågar mig ju då vilken klass jag tillhör. Kanske tillhör jag den nya klasslösa generationen? Ja, det tål definitivt att grunnas på.

Vad, bland alla miljoner onödiga saker jag hade med mig till Bristol, glömmer jag? Nycklarna, såklart. Jävligt smart, speciellt eftersom jag nu fick spendera mina absolut sista pengar på att komma in i mitt rum. Väldigt välspenderade pengar. Verkligen.

Annars var det nog bäst att jag åkte från Bristol, kändes som att det började bli för våldsamt där. Var ganska vinglig när Julia, Sofia och jag våldgästade Rob i lördagsnatt och det slutade med att jag ganska brutalt trillade ur sängen till Robs asgarv. Dagen efter när ett ganska så rejält blåmärke börjat utvecklas tittar Rob försynt på det och säger att det får honom att vilja slå till mig. Vet inte om det är ett speciellt bra tecken om ett blåmärke framkallar våldbehov hos ens pojkvän...