Att gå ner på livet

Ge mig tillbaka mitt språk! Jag orkar inte prata, skriva, tänka på engelska längre. Inte bara det att jag själv inte är någon expert på språket direkt, de andra i skolan är ju heller inte några hejare direkt så det blir bara så jobbigt att prata. Inte jobbigt på så sätt att det inte flyter, utan jobbigt på så sätt att jag ine kan säga exakt ordagrant det som kommer i mitt huvud (vilket i och för sig kan vara positivt när det gäller mig). Det är skönt att prata med engelsmän för det är ju bara ansträngande åt ett håll, men samtidigt blir samtalet ojämlikt. Det är bara så fruktansvärt skönt att prata och skriva på svenska. Så avslappnande.

Upptäckte igår (varnar känsliga läsare) att mina bröstvårtor inte sitter på en rak linje i förhållande till varandra. Har aldrig tänkt på det innan, men så råkade jag gå förbi en spegel på puben (där Jenny och jag för övrigt hade en mycket mysig trappicknick bestående av öl och cigg, ackompanjerad av skön livemusik) och helt plötsligt såg det bara så snett ut. Inte för att det var någon stor skillnad direkt, men nu kan jag inte sluta att störa mig på det. Aja, är väl bara att gilla läget antar jag.