Att gå ner på livet

Funderar seriöst på att skicka ett mail till Västtrafik att de kanske borde s eöver den psykiska hälsan hos sin personal. Inte minst därför att de ändå har ansvaret för en rätt viktig uppgift. Eller så kanske jag bara ska sluta åka spårvagn och buss, fast nu har jag ju köpt ett av de nya billiga månadskorten (aha! det är därför de är så billiga, psykpatienter på permis kör numera vagnarna!) så det går ju inte. Skulle hoppa av spårvagnen i Brunnskparken idag när spårvagnschaffisen säger i högtalarna:

Chaffis: Nu är det två vagnar framför oss så vi får stå här och vänta en liten stund. Under tiden kan jag underhålla er med en liten sång. Dumdumdidum. Dumdidumdidum.

Tystnad (förutom hysteriskt fnitter i hela vagnen då).


Chaffis: Dumdidumdidumdidum.

Paus.

Chaffis: ja det verkar inte röra på sig så jag öppnar dörrarna här och tackar för tålamodet.

Hm.

Annars har jag strålande nyheter. Jag, Clara Sandelind i egen hög person, ska skriva en bok! Jag har redan börjat, har storyn i stora drag i huvudet och ska bara supa ner mig med absint och röka lite opium för att komma in i rätt stämning. Återkommer således om något år med antingen död eller med nyfödd bästsäljare.