Att gå ner på livet

Om gårdagens känsla var ledsamhet så är dagens definitivt ilska. Har haft en liten dispyt idag med mina flatmates här. Eller, dispyt och dispyt, här är dem så mogna att de skriver lappar, tisslar och tasslar och när man väl konfronterar dem, även på ett enligt mig ödmjukt sätt, blir de skraja och tar tillbaka allt innan man ens hunnit öppna munnen. Ska bli så jävla skönt att komma hem till min lägenhet och bara ha mig själv att ta hänsyn till. Det sköna är att de äldre i huset är på min sida, de är tonåringarna (ha ha) som inte kan kommunicera som folk. Jag var så arg imorse så att jag inte kunde gå till skolan. Var tvungen att ta kaffe och cigg istället.

Det andra raseriutbrottet idag kom på lektionen och har lett till att Julia och jag ska starta en feministklubb här. Vi sitter och diskuterar typ arbetslöshet och jag ska berätta hur det ligger till i Sverige. Helt basic förklarar jag, varpå den afrikanska killen frågor mig vad jag har pluggat för att spinna vidare på att jag verkar vara väldigt insatt i svensk politik och ekonomi. So far so good (även om det jag sa mest var ett tecken på att jag kommer från Sverige snarare än någon spetskunskap). Så kommer resten: "för kvinnor brukar ju inte vara så intresserade eller kunniga i politik och ekonomi". WHAT!!!!!! Som tur var protesteraded alla kvinnor närvarande högljutt, men han ville fortfarande inte ta tillbaks det (vilket nog mest berodde på stolthet). Vi lever i en liten bubbla i Sverige tror jag, vi kämpar så mycket för jämställdhet i vårt eget land (vilket naturligtvis är bra), men det är svårt för oss, det har i alla fall varit för mig, att verkligen känns det där verkliga "förtrycket" som partiarkatet har över kvinnor. Idag kände jag verkligen det, jag har aldrig tidigare blivit så klappad på huvudet, aldrig tidigare har min intelligens blivit ifrågasatt på grund av mitt kön. Och helt ärligt, det sög.