Att gå ner på livet

Nu blir jag ännu mer rädd för mig själv. Jag shoppade faktiskt inte så mycket igår. Köpte bara skorna jag hade lagt undan plus en t-shirt och en brosh (hm, stavas det så måntro?). Det var faktiskt riktigt läskigt att gå hem utan en hel drös med påsar med vetskapen om hur mycket pengar som finns på mitt konto. Försökte också intala mig detta när jag gick omkring i affärerna (hade till och med struntat i biblioteksintroduktionen för att kunna shoppa!), försökte framkalla bilden av ett fullproppat bankkonto, men det hjälpte inte. Jag hoppas inte att jag håller på att gå igenom någon omedveten personlighetsförändring som kommer förvandla mig till en kvinnlig Lasse Åberg i Sällskapsresan. Eller tänk om jag skulle få för mig att ytlig materiell överkonsumption inte betyder någonting längre och typ skänka all mina ägodelar till frälsningsarmén. Usch, ryser av bara tanken.

För övrigt är jag sjuk. Förstår inte varför jag bara blir sjuk när jag är utomlands. Det är verkligen jättedåligt för då har man inga föräldrar som kan ta hand om en och tycka synd om en. Föräldrar är verkligen som bäst att ha just när man är sjuk (möjligtvis med undantag för själva produktionstillfället av en själv då). De har liksom inget val, de måste bara ta hand om en. Det spelar ingen roll hur äcklig man än är eller hur smittsam ens sjukdom råkar vara - de måste klappa på en och prata medlidande i timmar ändå. Nu får jag mest tycka synd om mig själv (vilket jag i och för sig är jäkligt bra på, men inte så stor idé att be mig själv laga mat eller mata mig med yogurt). Empati efterlyses!