Att gå ner på livet

Jag tror att det kommer en punkt i alla liv då man tänker: "Om jag tar bort den torkade disken ifrån diskstället innan jag börjar diska så kommer den nydiskade disken att få plats." Och detta är en viktig vändpunkt i livet. Från denna insikt följer flera tankar vars effekt inte går att förminska. Sådana är till exempel: "Om jag tömmer papperskorgen när den är full istället för att fortsätta att kasta saker i den så kommer den inte att svämma över." eller (och när man har nått denna tanken tror jag att man är nära fullbordning) "Om jag lägger tillbaka de rena kläderna i garderoben, samt lägger de smutsiga direkt i smutskorgen, så kommer jag att kunna gå på golvet utan att behöva hoppa över kläder." Dessa är inga "aha"-upplevelser. De kommer inte alla på en gång (herregud vilken shock det hade varit!), utan smyger på en succesivt och relativt smärtfritt. Det är bara helt lugna och sansade noteringar. Men de förändrar ens liv in i grunden.

Är det förresten inte konstigt hur halv-vegetarianer hela tiden blir kritiserade för inkonsistens? Alltså, om någon till exempel inte äter kött eller fågel, men fisk, då får de stå till svars med en gång till varför de inte betraktar fiskar som lika värdiga som kycklingar eller grisar. Denna kritik kommer från både vegetarianer och köttätare. Vegetarianens kritik är väl befogad - men hade samma vegetarian kritiserat en köttätare för att, inte nog med att neglegera fiskarnas värde, också glatt mumsar i sig kycklingar och grisar? Och från köttätarens sida är det än mer obegripligt; de äter ju i alla fall inte alla djur som köttätaren! Varför kommer köttätaren lindrigare undan än enbart-fiskätaren? Är det bättre att vara konsistent omoralisk än inkonsistent moralisk? Bättre att diskriminera alla än bara några? Bättre att mörda alla än bara ett fåtal? Ja, enligt denna logiken så är det ju det: man är visserligen en mördare men man har en tydlig och konsistent moral!