Att gå ner på livet

Imorse när vi stretchade efter spiningen insåg jag att just detta moment framkallar en del semi-rebeller. Det är dem som inte vill strectha som instruktören visar, utan hellre tänjer kroppen på sitt eget sätt. Som en vägran att likrikta sig genom att slaviskt böja sin kropp efter en ledare. Som om man inte slaviskt utfört både det ena och det andra med sin kropp efter just en ledare under själva träningspasset. När man är som tröttast och som i störst behov av att någon gormar och skriker - då gömmer sig rebellen gladeligen. Men direkt efteråt, som om man skäms lite för att man släppt så mycket på sin autonomi, framhäver man sin självständighet genom att sitta ner och stretcha rumpan istället för att stå. Dessa personer fanns även i skolgympan vill jag minnas och det var aldrig de eftergivna som böjde på sig mot strömmen. Jag märker att jag srecthar med gruppen när jag känner mig som mest harmonisk, medan jag gör lite som jag vill om jag är på sämre humör. Lustigt, och för en liberal aningen skrämmande, att inordning följer av harmoni.

För övrigt, dessa människor borde inte få vistat i tunnelbannan på morgonen:
1. Personer som har klackar de inte kan gå i.
2. Personer som går vingligt (och som därför är extra svåra att gå om).
3. Personer som förvisso går på vänster sida av rulltrappan, men som går långsamt.
4. Personer som pratar i telefon i en tyst vagn på irriterande stockholmska (jag inser att detta kan tyckas lite orättvist för att komma från en exil-göteborgare bosatt i Stockholm. Jag åberopar yttrandefriheten om någon känner sig kränkt.)