Att gå ner på livet

Tog på mig en push-up BH i söndags när vi hade folk på middag. Alex tyckte väl at det såg misstänkt ut så puttade till ett bröst och upptäckte hur mjukt och vadderat det va. Han började sedermera knuffa på båda brösten medan han sa roat "bumpy bumpy bumpy". Så höll det på i typ tjugo minuter, bland annat medan jag försökte prata med vår nya granne. Man har så mycket integritet när man har barn. Har för övrigt ett problem. Jag börjar gråta så fruktansvärt lätt. Har alltid haft lätt för att gråta, men just nu känns det extremt. Så fort någon nämner något gulligt Alex gjort till exempel, eller att jag minns något känslosamt, så får jag tårar i ögonen. Häromdagen berättade jag en kort grej jag och Alex gjort för några vänner och genast fick jag vatten i ögonen. Så pinsamt! Sen försöker jag liksom diskret torka tårarna utan att dra dit uppmärksammheten, men det är mkt svårt. Förstår inte var alla hormoner kommer ifrån. Hormoner är fan bajs, ställer alltid till det på ett eller annat sätt. Sabbar matsmältningen, fertiliet, sexlust och nu även socialt liv pga framstår som känslomässigt vrak (dock korrekt framställning). Ner med hormoner.