Att gå ner på livet

Det är bara under en middag med 45 judar man kan finna sig själv i en evighetslång, men dock så högljudd, allsång. Jag tror att det sjöngs i säkert en halvtimme, ackopanjerat av klappande, bankande på bordet etc. Ett kritiskt läge uppstod dock vi en punkt då det verkade som om vi vår reportoar nått sitt slut. "Fan", tänkte hela sällskapet "Vi kan inga fler sånger på hebreiska....Men vi måste ju sjunga....Låt oss sjunga I will survive!" Så kom det sig att hela skaran brast ut i I will survive, mycket högljutt och euntusiastiskt.

Ett tag trodde vi nästan att polisen skulle storma in så högljudda vi var. Men det finurliga med att bara vara judar är att man kan komma undan med rätt mycket enbart genom att nämna Förintelsen, så det hade inte gjort så mycket. "Ni borde nog sänka ljudvolymen lite" "Ah, men du ser, Förintelsen". Eller, "Det är förbjudet att röka inomhus" "Jo men du vet, Förintelsen". Det finns liksom inget mottargument. Man kan göra vad som helst.

Det är lustigt hur dramatiskt och frekvent ens självbild ändras när man skriver uppsats. Ena sekunden går tankarna såhär: "Det här kommer aldrig att gå, vad har jag gett mig in på, jag hatar mig själv." För att i nästa sekund bytas mot: "Jag är ett geni! Fan va smart jag är, så uppenbart allt blev nu!". För att ytterligare någon sekund senare ändras till: "Nej, kanske inte. Jag måste nog vara dum i huvudet, klart att det inte kan fungera så." Så om jag inte får ihop en uppsats kan jag i alla fall glädja mig åt att jag fått schizofreni. Alltid något.

Varje gång jag stöter på en av mina korridorre i köket ska hon påpeka något om mitt utseende. Eftersom jag sedan Australien haft en allt mer avtagande solbränna är det denna hudtonsförändring som varit centrum för hennes uppmärksamhet ett bra tag nu. Det driver mig till vansinne. Hon påpekar varje förändring, varje liten del av solbrännans förtynande. Och varje gång med samma förvåning i rösten. Som om det vore ett biologiskt mirakel. Som om mitt skinn var magiskt. Idag fick jag nog av dessa dumheter. Jag orkar faktiskt inte stå till svars för min hudfärg längre. Så jag drämde till med "Du vet, jag är faktiskt vit." Då blev hon allt tyst.

Det är konstigt hur man ibland förväntas att ha åsikter om något totalt godtyckligt. Som idag då jag fick ett mail från min bostadsförening, där jag inte ens bor för tillfället, om vilken färg den nya randen på väggarna i trappuppgången skulle ha. Bifogat fanns en pdf-fil med tre olika förslag - röd, grön eller gul. Herregud, tänkte jag. Vem fan bryr sig. Men jag öppnade ändå pliktskyldigt filen. Den röda var väl okej. Ja den gröna med. Suck vad meningslöst detta är. Nej men herregud vad ful den gula var! Usch! Måste nog maila föreningen och säga att de verkligen inte kan använda den gula. Frågan är vilken som är bäst mellan den röda och den gröna nu. Den gröna är lite stiligare. Den röda lite mer ett säkert kort, å andra sidan också lite tråkig. Den är liksom lite mer vinröd, medan den gröna är alldeles klargrön. Men nej fy jag kan inte ens titta på den gula så ful den är. Och vips hade jag utvecklat väldigt starka åsikter om färgen på den nya randen i trappuppgången i bostadsförättsföreningen där jag inte bor. Inte undra på att folk blir terrorister.

För övrigt önskar jag ibland att jag vore en man. Men bara för att jag i sådana fall skulle kunna se ut som Russell Brand.

Nu har Blondinbella åkt ut Let's Dance. Men hon misströstar inte. Nej, nu ska hon köpa en BMW Z4 istället. Good for her.

Jag fullständigt slaktade min uppsats igår. Strök en sådär 4-5000 ord. Pennan bara ven över pappret. Ungefär så nära en massmördare jag någonsin kommer att komma. Och det kändes rätt bra i mördarvenen.

Jag fick precis ett mail där någon eftersökte överviktiga kvinnor för att delta i en undersökning som inkluderade minst två besök hos gynekologen. 1) Varför fick jag detta mail? Någon som tycker att jag är fet? Ha? Ha? 2) Varför skulle jag gå till gynekologen mer än nödvändigt utan att få betalt? När det dessutom är på grund av att jag är fet? Lycka till att rekrytera flk till den undersökningen säger jag bara. Idioter.

Ska nog för övrigt inte skriva i min uppsats att heterosexualitet är onaturligt. Hur feministisk man är så får man nog ändå medge att det ligger något naturligt i det konceptet. Om än väldigt lite. Så synd bara, det hade varit så mycket lättare att argumentera annars.

Har bytt förälder nu, vilket drastiskt har minskat tonårsutbrotten för ett tag i alla fall. Nu är det dock helt nya regler att komma ihåg att följa. Den svåraste är att inte gå på mattfransarna. Vissa kan bara inte gå över mattfransarna. Jag gör mitt bästa.

Jag verkar helt oförväntat ha förvandlats till en språkpolisernas största fiende. Helt plötsligt finner jag mig i hetska debatter om språklig korrekthet där jag passionerat försvarar alla möjliga sorters grammatiska fel och förordar en fullständigt släpphänt behandling av vårt språk. Det är konstigt, för jag hatar när folk säger eller skriver fel. Jag är nog schizofren ändå. När allt kommer omkring.

(Lägg för övrigt märke till i rubriken de fantastiska ord svenska språket skapar i sitt korståg mot särskrivning.)

Snart hemma efter tre veckor i Australien. Ska bli skönt att slippa dela rum med två killar. Det är lustigt när man delar rum med andra att man alltid måste deklarera vad man ska göra innan man går på toaletten. Det uppstår liksom någon slags rangordning om vad som har företräde, beräknat på en formel där tid för utförande och brådska balanseras. Ska bli skönt att slippa.

Något annat som ska bli skönt att slippa är mig själv i närvaron av föräldrar. Helt plötsligt förvandlas jag till en tonåring igen och får helt oberäknerliga tonårsutbrott. Som om hormonerna känner igen sig och smyger tillbaka till sin igenkännbara miljö. Deras syre är föräldrartjat, deras föda syskonkärlek. Plötsligt finner man sitt temperament helt okontrollerbart och man deltar i konversationer på nivån "Menvar du är ju helt jävla hysterisk!", "Du är helt jävla hysterisk!". Sedan måste man dock rationalisera sitt beteende - stoltheten tillåter inga ursäkter. Istället tvingas man låtasas att man hade helt legitima själ till sitt utbrott, att det är ett helt förnuftigt beteende och ett fullständigt rimligt sätt att uttrycka eventuellt missnöje på. Vilket naturligtvis får en att framstå som än mer tonårsaktig. Men det kan man inte heller erkänna. Så är man inne i samma gamla onda cirkel av okontrollerbara hormonutbrott följda av rationaliserande stolthet som i längden får ens föräldrar att fundera på att smyga i lugnande droger i maten och själv skulle man inte ha något alls emot om dem gjorde det. Suck.

Båda Maria och jag har gått upp åtskilliga kilon här, så i ett försök att känna mig lite bättre försöker jag få henne att äta lite mer. Hon genomskådde dock snabbt mitt försök att göra henne fet. Hon åt dock i alla fall. Tror att hon var hungrig.

Kan inte fatta att jag åker hem till Sverige på fredag och om mindre än en vecka är jag i Australien. Jag har inte tid med det! Om någon har en vecka över att skänka bort så kan jag ta den. Tack.

Nej nu har det banne mig gått för långt. På mitt nyinköpta ciggpaket är det en bild på ett lik. Ett lik! Undertexten lyder "Smokers die younger". Ja, och ännu yngre lär vi dö till följd av depression om vi inte ens kan få tillåtas att njuta av de farligheter vi utsätter oss för. Puckon.

Har avböjt tre olika fester ikväll till förmån för uppsatsskrivande. och vad som är skrämmande är att jag det känns som att jag gjort rätt val inte på grund av nyttigheten i det hela, utan för att jag tycker det är så roligt att skriva på den här uppsatsen. Jag har blivit en nörd. Eller det kanske jag alltid har varit. Skrämmande.

Det var då själva fan. Har trillat två gånger och landat på exakt samma punkt på ena knät båda gångerna. Knäet är så uppskrapat att jag knappt kan sträcka ut det rakt. Känner mig smått invalidariserad. Okej, jag kanske överdriver lite, men jag tycker bara väldigt synd om mig själv. Måste gå till skomakaren idag och fixa typ broddar.

Annars tycker jag att det är med finanskris är jättebra. Heja heja! Pundet är värt typ ingenting och min ränta har inte varit så här låg på över ett år. Och alla affärer har panik för att de tror att folk inte kommer att ha råd att köpa julklappar så det är rea överallt. Hur bra som helst. Förstår inte varför alla klagar.

Har precis ägnat cirka en timme av självgodhet genom att läsa igenom de allra äldsta inläggen i min blogg. Har faktiskt haft bloggen i nästan tre år och måste säga att jag blir lite stolt över mig själv när jag läser igenom den. Inte för att jag är så överdrivet rolig (eller jo) utan mer för att mitt liv är så enkelt. Inte för att jag direkt förstår det hela tiden, men det är faktiskt sant och jag är ändå ganska avslappnad. Tänk vad hemskt om jag hade varit helt hysterisk. Inte legat avslagen i sängen med choklad och cigaretter utan sprungit omkring och jagat upp mig för saker och ting. Själva springadet hade kanske i och för sig gjort lite nytta, men uppjagandet är jag väldigt glad att jag slipper.

Jag borde dock bli lite bättre på bilder inser jag. Inte så förtjust i egobilder dock (eller jo). Och min kamera är så kass. Och nu lär det ju knappast bli någon ny eftersom jag i bakfylla och dåligt samvete erbjöd mig att köpa en ny till Maria eftersom jag bar huvudansvaret för att hennes blev stulen. Måste verkligen sluta att lita på människor. Fast det verkar inte spela någon roll hur många gånger jag blir blåst, jag kan fortfarande inte förstå varför någon skulle vilja lura någon. Det kanske kan vara ett nyårslöfte - börja se det onda i människor. Fan vilket  positivt år 2009 kommer att bli.

Fy fan vad jag har varit bakis idag. Var tvungen att släppa allt på Marks&Spencer för att fly hem till huvudvärkstabletter och mörker. Spenderade sedan resten av dagen ätandes framför teven. Nu är jag så mätt att jag mår ännu sämre. Lyckades se till att Marias kamera blev stulen igår också. Fan för alkohol och blåögdhet.

Åt på McDonalds idag. Det var inte så gott som jag hade föreställt mig. För övrigt ganska intressant att se vilka människor som äter på McDonalds här. Kan vara enda gången jag känt en påfallande klasstillhörighet. Jag träffar liksom aldrig människorna som äter på McDonalds i vanliga livet. Känner mig som en drottning som bestämt sig för att äta med folket. Nej gud vilken hemsk snobb jag är. Jag såg nog skabbigare ut än dem flesta idag dock. Nej men vad sitter jag och insinuerar nu. Att arbetarklassen skulle vara skabbig och utan kulinarisk finess. Det är nog bäst att jag slutar skriva nu innan jag totalt gör bort mig.

Förresten blir jag lite orolig över min uppfattning om framsteg i uppsatsskrivande. Försökte börja formulera någon slags text istället för att bara sitta på Starbucks och läsa, men då jag skrivit "In the discourse of multiculturalism and moral pluralism, however, Rawls’ idea of public reason has been criticised for neglecting the importance of" utan att kunna komma på vad fan det är för viktigt han neglegerar ägnade jag lite tid åt att hitta på en titel istället. Så kom jag på en titel som jag tyckte var så himla fyndig och då helt plöstligt kände jag mig oförskämt nöjd med mig själv och slutade skriva. Inget produktiv beteende. Alls.

Igår gick en storväxt kvinna omkring och sjöng jättehögt på stan. Hon sjöng ganska fint, men jag undrar om hon hade hittat på texten själv. En rad löd: "Feed me untill I can't eat anymore." Undrar om det var inledningen till en kontaktannons.

Häromdagen då jag och en av mina indiska korridorare råkade koka kaffe samtidigt diskuterade vi olika kaffetraditioner. Hon har helt groteska mängder socker i sitt kaffe och tydligen är detta normalt i Indien. Effekten är att alla får diabetes. Så när de bjuder på kaffe frågar de inte vilka som vill ha socker utan vilka som har diabetes. Man tycker ju att någon skulle känna sig alarmerad, men istället för att sträva efter att minska ner på sockret hoppas de bara att de ska klara sig så länge som möjligt innan de får diabetes och tvingas dricka svart kaffe. Logik och rationalitet är sådana raffinerade mänskliga egenskaper.

Har spenderat två dagar tittandes på olika dokumentärer om Britney Spears. Jag smått besatt av hennes. Hon är så rolig. Jag menar, raka av sig håret, det är faktiskt jättekul. Och då hon hade en t-shirt på sig där det stod "I am the American dream" - det är ju bara sjukt fyndigt. Mer sånt!

Jag förstår inte varför det är olika pris för olika storlekar på te på Starbucks. Jag menar, den enda skillnaden är ju mängden vatten. Och vatten är gratis, för om man ber om ett glas vatten utan te i behöver man inte betala. Om det hade krävts fler tepåsar för en stor mugg så hade det ju varit förståeligt, men så är inte fallet. Lurendrejeri är min slutsats. Fast de är förlåtna ändå, enbart på grund utav att påtår på kaffet är gratis. Det kan förlåta de flesta lurendrejerier faktiskt.

Igår bakade jag lussebullar och lagade risgrynsgröt och hade riktigt julmys med mig själv! Nästa år ska jag dock se till att stanna i norr (till skillnad från i år då jag ska till Australien) över hela julen så att man kan bli tjock på riktigt!

Tyckte så synd om mig själv för att jag inte hade några cigaretter under hela natten då jag inte kunda sova så har kompenserat genom att kedjeröka hela dagen. Mår illa.

För övrigt tycker jag att mantrat "ingenting är onyttigt i rätt mängder" är rättså missledande. Jag menar, visst, tre rutor choklad kan man ju äta utan att det är onyttigt så på så vis kan man ju argumentera att choklad inte är onyttigt i sig. Men sen när vill man äta tre rutor choklad? Choklad ska äta i stora mängder, annars kan man ju lika gärna skita i det. Äter man det inte alls är det ju heller inte onyttigt. Poängen med onyttigheter är ju att det måste ätas i stora mängder för att vara tillfredställande. Det luktar hyckleri tycker jag.

Visste ni förresten att på Isle of Man har katterna inga svansar? Min första reaktion till detta var; varför berättade ingen detta för Pelle-svanslös? Varför lät de honom gå omkring och vara mobbad i ovetskap om denna räddning? Så ofärskämt grymt. Jag tycker genast att en ny bok om Pelle-svanslös bör skrivas, för allas vår trevnad.

Funderar helt seriöst på att skolka imorgon (gud vilket underbart ord det är: från att ha varit så coolt till att bli så töntigt, att livet kan vara så föränderligt). Jag förstår verkligen ingenting av texten vi ska läsa till seminariet och vanligtvis måste alla säga åtminstone något. Säkerligen kommer jag inte att förstå något av vad de andra säger så det kommer bara vara slöseri med tid. Det finns så mycket annat jag vill/borde läsa istället. Plus att jag behöver sova ut (okej, det börjar inte förrän ett, men om jag ska gå så måste jag gå upp tidigare för att läsa texten igen). Ni inser att detta bara är min inre monolog för att rättfärdiga skolket? Om någon har några fler undanflykter att bidra med så välkomnas sådana! I och för sig börjar detta ungefär likna rättfärdigandet av att äta choklad. Har man väl börjat väga för- och motargumenten i hjärnan så vet man liksom att man kommer att äta chokladen tillslut. Det kan kanske bero på att det alltid är mer positivt att äta choklad än vad det är negativt. Jag tror snarare, i båda fallen choklad och skolk, att man alltid tillåter argumenten för det man vill att väga tyngre. Och där har vi den (ir)rationella människan. Det kanske jag kan säga på seminariet imorgon. Så kan jag bjuda alla på choklad som illustration. Om jag nu ska gå...

Idag skulle Jessica och jag testa att gå på body fusion på gymet, vilket vi tyckte lät jättehäftigt. När vi kom dit hade dock ljudanläggningen gått sönder så istället skulle det bli yoga, lett av en kanske 70-år gammal tant. Suck tänkte vi kaxigt, då hade vi ju lika gärna kunnat stanna i gymet och få lite riktigt träning. Om vi fick äta upp det. Tanten hade för det första den mest fantastiska kropp jag någinsin sett. Jag hade inte bara varit till mig om jag haft den kroppen när jag är i hennes ålder - jag hade varit överlycklig om jag såg ut så nu! För det andra var det den jobbigaste yoga jag någonsin varit på (okej, det var andra gången jag var på yoga så mitt statiska underlag kanske inte är så trovärdigt, men sist höll jag på att somna). Vi svettades, vi krängde våra kroppar i de mest onaturlig ställningar, vi balanserade på ett ben med huvudet mellan bena, vi fick kramp, våra muskler darrade som löv. Kände mig dock rätt nöjd efteråt, om än något ödmjukare...

Blev uppraggad på Starbucks häromdagen. Fan ta den som stör mig när jag dricker kaffe. Jag skulle gissa vilket land han var ifrån. Pakistan, drog jag till med. Fullträff. Haha, då blev han tyst.

Jag har en wokpanna i garderoben. Då kan man ju kanske undra, varför har jag en wokpanna i garderoben? Var inte så jävla frågvis.

Vi ska ha inspektion här imorgon. Mina korridorare springer hysteriskt fram och tillbaka till köket för att städa. Jag iakttar förnöjt deras aktiviteter medan köket bara blir renare och renare. Själv fixar jag håret.